15 bli föremål för åtskilligt intresse under de senaste decennierna. Jag inskränker mig i detta sammanhang till att nämna Birgitta Otféns historiografiska forskningar och särskilt hennes studie om Lauritz Weibull och forskarsamhället (1975). Flera av de frågeställningar hon tar upp i fråga omberoende och påverkan mellan olika forskare och betydelsen av kollektiva mönster har på ett allmänt plan varit av betvdelse för hur jag valt att lösa min forskningsuppgift. Varken inom internationell eller svensk forskning har jag dock kunnat hitta någon direkt förebild i metodiskt avseende för en studie av den art somdet här rör sig om. Det har därför varit nödvändigt att experimentera fram nya angreppsmetoder för att kunna lösa denna forskningsuppgift. Metodiska problemhar framför allt uppkommit i samband med att det gällt att söka påvisa ett beroende mellan tyskt och svenskt juridiskt tänkande vad avser de undersökta avhandlingarna. En metod att fastställa ett beroende har därvid vant att rent kvantitativt mäta hur många hänvisningar en författare gör till en bestämd författares arbeten, alternativt till en tysk lag (exempelvis BGB eller ABGB). Även om en författare gör många hänvisningar till en annan författares arbeten, behöver detta inte utan vidare tolkas som ett uttrvck för en stark influens från den sistnämndes sida. Det kan också röra sig cim ett standardarbete som man inte anständigtvis kan förbigå men man i konkreta frågor för ciet mesta är oense med. Hänvisningar kan också vara mer eller mindre statusbetonade; en viss författares arbeten ”skall” man hänvisa till. Andra författare är inte godtagna i den forskningsmiljö man tillhör; kanske rör det sig om en författare, vars arbeten man sakligt sett borde arbeta med och ta hänsvn till. En sådan författare kan i stället tillhöra ”fel” forskningsmiljö. Till den forskaren skall man inte hänvisa; åtminstone mte om man vill behålla sin handledares-professors bevågenhet för framtiden. Det finns därför en rad felkällor vid begagnandet av ett kvantitativt beräknande av antalet hänvisningar såsom ett belägg iör en påverkan från en författare till en annan. En kvalitativt finare metod har varit att med hjälp av en författares nothänvisningar undersöka i vad mån en svensk jurists resonemang är influerad av en tysk jurists resonemang. Det rör sig här om en komparativ metod; man jämför den svenske rättsvetenskapsmannens framställning med den tyske föregångarens text på området i fråga, till vilken han hänvisar i sina noter. Ibland har det också visat sig möjligt att påvisa en influens från en tysk på en svensk jurist utan att den sistnämnde gjort någon nothänvisning. Till svårigheterna att hantera källmaterialet hör att man inte alltid kan vara säker på hur en given text i källmaterialet skall tolkas. Vacf menar egentligen en svensk rättsvetenskapsman, när han talar om ”romersk rätt”? Avser han klassisk romersk rätt så som den kom till uttryck i de stora juristernas teoretiska arbeten (150 f K—250 e K), romersk rätt enligt Corpus Juris Civilis, eller avser han den tysk-romerska pandekträtten? Eller vad avser en jurist, när han talar
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=