202 ruari 1885, blev han emellertid på nytt misstänksam gentemot ambitionerna från de äldre svenska akademiska juristernas sida att förmå honom att skriva avhandling i rättshistoria. Detta brev föranledde Hammarskjöld att ta kontakt med Laband och efter ett långt samtal med denne slutgiltigt bestämma sitt civilrättsliga avhandlingsämne till att gälla Fraktavtalet.^' I detta läge var det således fullt naturligt för honomatt rådgöra med den tyske professorn och därefter bestämma sig för vilket civilrättsligt ämne han skulle disputera på i Uppsala! Hammarskjöld kom också att hålla fast vid detta ämne och det var på Fraktavtalet han komatt disputera på hösten 1886 i Uppsala. Blott omhan fick 1.000 kronor ytterligare kunde han tänka sig att skriva något i rättshistoria.*' Han fick visserligen de begärda pengarna men någon rättshistorisk avhandling blev i alla fall inte skriven. I mitten av mars 1885 lämnade Hammarskjöld Strassburg och styrde därefter kosan till Freiburg, dit han for för Amiras skull.** Hjalmar Hammarskjöld var god vän (sannolikt studiekamrat) med Knut Olivecronas son Axel Olivecrona, vilken likaledes blev jurist, senare häradshövding och far till professorn i processrätt vid Lunds Universitet Karl Olivecrona. Axel Olivecrona skrev också brev till Hjalmar Hammarskjöld under dennes vistelse i Strassburg.*■’ Hammarskjöld umgicks emellertid också i Knut Olivecronas hem i Stockholm*’’ och justitierådet kände honomoch torde ha ansett honomsom en lovande ung jurist. På samma sätt som han gjort 10 år dessförinnan, skrev han nu rekommendationsbrev åt Hjalmar Hammarskjöld. Ett av dessa var ställt till Karl von Amira i Freiburg. (Olivecrona och Amira korresponderade regelbundet med varandra i vetenskapliga frågor.) Hammarskjöld presenterade sig hos Amira med Olivecronas introduktionsbrev. Amira fick genast en mycket positiv uppfattning om Hammarskjölds personlighet och hans kapacitet, vilket framgår av formuleringarna i ett brev till Olivecrona: ”Ich habe mich sehr gefreut, in dem jungen Herrn einen ungewöhnlich unterrichteten Mann kennen zu lernen, der entschlossen zu sein scheint, sich mit wissenschaftlichem Ernst in rechtsgeschichtliche Arbeiten zu vertiefen, und auch von seinen Studien in Strassburg während des vergangenen Wintersemesters jeden möglichen Nutzen zu ziehen gewusst hat. Dass den deutschen Universitetslehrer der Anblick eines solchen ausländischen Studenten mit Neid erfiillen muss, ist eine fur uns ebenso traurige wie fur Sie erfreuliche Thatsache. Hammarskjöld var i sin tur lika positiv i sin reaktion på det första mötet med Amira: ”Amira . . . var vida älskvärdare, än )ag trott vara mö)hgt för en tysk - möjligen är han också österrikare.” An bättre var han under samtalet, som varade under en och en halv timme, och gav den svenske juristen många värdefulla råd och synpunkter samt sade sig vara beredd att ställa till Hammarskjölds förfogande åtskilligt material, som han tidigare hade samlat för en rättshistorisk undersökning: ”Genomdetta sista förminskas min möda med nära hälften. 55 26
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=