192 w 43 konstruktion, eller med andra ord att göra en rättsdogmatiskt korrekt analys och begreppsbestämning och begreppsavgränsning. Vid arbetet med att rättsdogmatiskt fastställa fullmaktens juridiska uppbygg¬ nad prövar nu Trygger en rad olika teorier för att granska hur hållbara de kan befinnas vara. Till att börja med upprepar han ett i ett tidigare sammanhang gjort avfärdande av Savignys åsikt, att en fullmäktig blott förmedlar huvudmannens vilja. Denna uppfattning är felaktig anser Trygger, eftersom den grundar sig på en hopblandning av begreppen ställföreträdare och bud.'*'* Trygger övergår därpå till Buchkas uppfattning. Buchka anser att i ett rättsförhållande, där A och B vill ingå ett avtal och A använder sig av en fullmäktig vid avtalsslutet, skall man/mgent att A företagit denna rättshandling. Trygger avvisar dock denna lösning. Konsekvenserna av en fiktion blir här ohållbara, konstaterar han. Man skulle då enbart koncentrera uppmärksamheten mot mandantens uppträdande, ingen betydelse skulle således tillmätas mandatariens agerande, även om denne exempelvis begick ett misstag vid avtalets ingående. Trygger är över huvud taget reserverad mot användande av fiktioner, sådana bör undvikas ”. . . så mycket som möjligt inom rättsvetenskapen, ty de äro ur stånd att fylla den uppgift, för vars skull de antagits, nämligen att förklara en rättsföreteelse.” Trygger delar uppenbarligen på denna punkt den likartade skepsis somJohan Hagströmer ger uttryck för i sin avhandling Om aktiebolag.'*^ Till skillnad från Hagströmer hänvisar dock Trygger inte i detta sammanhang direkt till någon annan jurists uppfattning beträffande fiktioners skadlighet inomrättsvetenskapen. Omdetta skall anses vara ett uttryck för att det anförda primärt är Tryggers egen självständigt utformade bedömning eller om han inte här finner anledning att direkt belägga sin uppfattning med stöd av utländska auktoriteter på rättsvetenskapens område, det är omöjligt att fastställa. Den anförda frågan har ett mer allmänt intresse. I vad mån kan man vara säker på att till synes självständiga resonemang hos en jurist somTrygger verkligen är så självständiga somde vid första anblicken förefaller att vara? Här avses fall, där Trygger för resonemang, där han inte hänvisar till någon annan forskare, eller omhan hänvisar, gör han det till någon författare, vars teser han polemiserar mot. Men också hans polemik mot en känd författare behöver - helt eller delvis - inte vara hans egen. Den metodiska svårighet som här antydes bör man vid läsningen ha i minnet för att kunna korrekt söka bedöma den undersökta framställningens mått av självständighet respektive osjälvständighet. Trygger tar också upp Windscheids lösning av problemet med ställföreträdare. Windscheid menar i likhet med Buchka att man måste använda sig av en fiktion vid behandlingen av frågan om att kunna avge en egen viljeförklaring genom en främmande persons viljeförklaring. Windscheid argumenterar sålunda: ”Man muss also sagen, dass als Willenserklärung des Vertretenen gedacht (fingirt . . .) werde nicht die Willenserklärung des Vertreters, sondern eine Willenserklärung wie die des Vertreters, nur nicht bloss eine Willenser-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=