187 som en person genom tullmakten gör till sm den rättshandling, som en annan ingår eller kommer att ingå med tredje man, har ratihabitionen till ändamål att åvägabringa samma resultat, som om fullmakt varit tillstädes av en rättshandling, som en person utan legitimation företagit i den ratihaberandes namn . . . Denna insikt i såväl fullmaktens som ratihabitionens väsende har vunnits genom bägges underordnande under ställföreträdarinstitutet. Därigenomhava de emellertid förflyttats från obhgationsrättens speciella del till dess (eller rättare sagt, privaträttens) allmänna del, varest de böra upptagas under huvudrubriken ’rättshandlingars företagande’. En sådan överflyttning torde vara så mycket mera berättigad, som man fortfarande, innan ännu fullmaktsinstitutets självständighet i förhållande till mandatet lyckats med tillräcklig kraft genomtränga lagstiftningen, icke bör lämna obegagnat något medel, som kan bidraga till ökad insikt i denna viktiga fråga. Genom det anförda mycket långa citatet ser man tydligt hur Trygger argumenterar. För honom är det en viktig principfråga, att fullmaktsinstitutct behandlas på sin rätta plats inomrättssystemet. I det sammanhanget sammanställer han detta nära med reglerna om ratihabition. Genom att placera dessa båda begrepp vid sidan av varandra under det överordnade begreppet ställföreträdare kan han också finna skäl att flytta över fullmakten från den speciella delen till den allmänna delen inom civilrätten.’’ Det är intressant att lägga märke till, att när Trygger inte kan finna något stöd i svensk lag för sin ståndpunkt, men han samtidigt inte vill nöja sig med att endast rent teoretiskt motivera denna, så går han till den då modernaste lagen inomden tyskspråkiga civilrätten, nämligen till den schweiziska Obligationenrecht från 1881. Där finns nämligen den systematiska uppdelning, som han talar för. Och Trygger summerar sin ståndpunkt genom att ange detta förhållande som belägg för att hans ståndpunkt är sakligt riktig: ”Att det nyaste, mera genomgripande lagstiftningsarbete, som avser förmögenhetsrätten, förfarit 1 enlighet med den av oss omfattade åsikten, utgör utan tvivel ett kraftigt stöd för densammas riktighet, så mycket mer somnämnda schweiziska lag med skäl kan anses som en produkt av den moderna rättsvetenskapen.” Och när man någon gång skulle börja reformera den bristfälliga och otillfredsställande svenska civilrätten, så torde denna schweiziska lag kunna bli betydelsefull för svenskt vidkommande hävdar Trygger. I inledningsavsnittet av sin avhandling för Trygger ett långt resonemang om begreppet rättshandling. Han går i en not igenom ett flertal olika teorier som framlagts av olika tyska jurister (Jhering, Karlowa, Köppen och Windscheid). Samtliga dessa teorier förkastar dock Trvgger. De har nämligen missat något grundläggande menar han. De saknar känsla för ”. . . att en på en rättsförändring riktad viljeförklaring dels är ett relativt enkelt rättsfaktum, dels kan ingå som ett moment i ett sammansatt sådant. Av särskilt intresse är här Tryggers sätt att framställa Karlowas ståndpunkt. » 22 23 « 24
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=