186 Men Tryggers framställning visar också, att han även diskuterar om fullmaktens självständighet och frågan om dess rätta plats inom det abstrakta rättssystemets ram, en frågeställning som är karakteristisk för den tyska pandektvetenskapen och rättspositivismen under 1800-talet. Man kan även lägga märke till att det finns ett omisskännligt drag av svensk nationalismi Tryggers sätt att argumentera. Resultatet av receptionen av mandatet på 1600-talet blir sedan i 1734 års lag enligt Trygger, att man där har identifierat fullmakten med mandatet. Följderna av detta hade blivit fördärvliga enligt hans uppfattning: ”1 stället för att giva klarhet över såväl fullmakten sommandatet, skapade man ett nytt institut, som lånade litet av vardera. Det uttömde varken mandatet eller fullmakten; det blev ett fullmaktsmandat. talet kommit att accepteras av Schrevelius i dennes Lärobok i civilrätt. Vid sin definition hade Schrevelius utgått från bestämmelserna i 18 kapitlet Handelsbalken i 1734 års lag. Detta hade emellertid medfört, att han utgått från ett annat begrepp omfullmakt än det han först hade fastställt. Resultatet hade blivit att hans framställning hade fått ”. . . ett högst tvivelaktigt värde i teoretiskt avseende. Ty oaktat mången lagstiftare, såsomvi i det föregående sett tillåtit sig samma oegentlighet, är detta ej någon ursäkt för rättsvetenskapen. Denna är nämligen skyldig att rätta lagstiftarens felaktiga definitioner. Och svårligen kan det kallas systematiskt, att vid definitionen utgå från en sak, vid den logiska divisionen ifrån en annan.” Härmed har vi kommit till ett centralt parti av Tryggers undersökning, ett kapitel som bär den betecknande rubriken Fullmaktens begrepp och plats i svstemet. Rörande fullmaktens begrepp kommer Trygger fram till följande karakteristik för svensk rätts vidkommande. Den måste avse ”. . . den ensidiga rättshandling, varigenomen person bemyndigas av en annan att i dennes namn avsluta en rättshandling med den verkan, att huvudmannen bliver därav omedelbart berättigad och förpliktad. När väl fullmaktsbegreppet är fastställt, skall man därefter ange var det hör hemma inom rättssystemet. Genom den felaktiga identifieringen av fullmakt med mandat hade den gällande lagstiftningen kommit att behandla fullmakten inom obligationsrättens speciella del. I och för sig kunde man kanske, säger Trvgger, anse frågan om var fullmakten skulle avhandlas inom rättssystemet vara av mindre vikt, om man ändå lyckats få full klarhet i fullmaktens självständighet. Ett sådant synsätt fann dock Trygger vara felaktigt, ”. . . ty frånsett att rättens system oeftergivligt fordrar, att varje sak behandlas på sin rätta plats, bliver man blott genom en riktig placering av varje institut i stånd att tillfredsställande angiva de olika institutens förhållande till varandra. Sålunda är fullmaktens rätta plats under ställföreträdareinstitutet. Genom att behandla fullmakten i samband med ställföreträdarinstitutet får man också enligt Trygger förstående för ”. . . ratihabitionens väsende, ty likW 18 Detta fullmaktsmandat hade sedan under 1800- « 20 » 21
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=