185 V 12 Märkligt nog hänvisar inte Trygger någon- seinen eigenen Willen erklärt. stans till Laband, det gör däremot Serlachius i sin anmälan av Tryggers avhandling. I denna karakteriserar den sistnämnde Labands uppsats som . . på sin tid snart sagt epokgörande. Trvggers redogörelse för äldre svensk rätt med stöd av lagstadganden från de medeltida lagarna utmynnar i ett konstaterande att det fanns ett fullmaktsinstitut av inhemsk art i dessa. På 1600-talet komdock via doktrinen genomLoccenius in en föreställning om mandatet hämtat från romersk rätt. jNehrman anknöt sedan till detta resonemang på 1700-talet. Eftersom man enligt Trygger inte inomdoktrinen förstod, att mandatet ersattes av ett fullmaktsinstitut, där¬ W 13 för att man där erkände möjligheten av ställföreträdarskap vid rättshandlingar, ledde detr^ till att man uppfattade det äldre svenska fullmaktsinstitutet som blott en del av mandatet: ”Resultatet av utvecklingen hade således blivit en sammanblandning av tvenne skilda institut. Det mhemska fullmaktsinstitutet hade gått upp i det romerska mandatet. Införande av romerskrättshga regler om mandat applicerade på den svenska rättens regler om fullmakt fyllde Trygger med stor olust. Han karakteriserade detta förfaringssätt som en fara, ”. . . för vilken även den svenska rätten varit utsatt, att genom doktrinens inflytande ledas ifrån den inhemska rättsuppfattningen till antagandet av den för folkets rättsmedvetande främmande romerska rättsåskådningen.” Härigenom kom fullmakten att förlora sin självständiga plats mom rättssystemet, somden tidigare hade haft. Förfaringssättet var desto mer betänkligt, menade Trygger, eftersom den svenska rätten härigenom ”. . . hotades i grundvalarna av sitt system. De mandatsbestämmelser, varav det svenska rättslivet var i behov, voro andra än de, som hade erfordrats för att komplettera det romerska systemet. Genom antagandet av det romerska mandatet införde man därför i den svenska rätten distinktioner, som voro för det svenska folket obekanta, liksom mandatet kom att sakna bestämdhet i förhållande till institut, vilka redan förefunnos, låt vara i outvecklad form. Tryggers resonemang på denna för honom uppenbarligen vitala punkt i sina undersökningar är synnerligen intressant. Man kan av det finna hur han med hjälp av den begreppsanalys som blivit vanlig vid denna tid ansåg sig kunna få fram ett fullmaktsinstitut inom ramen för de medeltida svenska lagstadgandena, även om detta där ännu var föga utvecklat. Receptionen av romersk rätt under 1600-talet hade dock olvckhgtvis lett till att denna lovande utveckling hade brutits. Man hade fått in principer som stred mot folkets rättsmedvetande och gjort distinktioner av rättslig art som var obekanta för det svenska folket. Klarare än så kunde inte ens den mest kritiske tyske germanist uttala sitt avståndstagande från den romerska rätten! Men hela resonemanget grundar sig ändå samtidigt på den Historiska skolans uppfattning om rättens uppkomst, som den kommer till uttryck hos Puchta och Savigny. Hos båda dessa fanns ju just tanken på att rätten var ett uttryck för der Volksgeist, det folkliga rättsmedvetandet.'^ « M « 16
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=