13 nämligen Johan Hagströmer: Omaktiebolag (1872), Ivar Atzelius: Omcession av fordringar (1877), Alfred Wmroth: Om t)änsteh)onsförhållandet (1878), Ernst Trygger: Omfullmakt (1884), Hjalmar Hammarskjölti: Omfraktavtalet (1886), Tore Almén: Om auktion I-II (1897-1900), Vilhelm Lundstedt: Om avtal avseende prestation till tredje man tivavtalet (1912). För att lösa den ställda forskningsuppgiften har dels g)orts en grundlig analys av de undersökta juristernas doktorsavhandlingar, dels en genomgång av de frågor och problem som engagerat dem under arbetet fram till avhandlingen. Härvid kommer också de personliga kontakterna med olika tyska rättsvetenskapsmän in i bilden. Materialet för att belysa den senare aspekten har varit synnerligen ojämnt. För några rättsvetenskapsmän har det varit synnerligen rikligt (Afzelius och Hammarskjöld), för andra har det funnits en del material (Hagströmer, Trygger, Undén och Winroth), för en är det mycket knapphändigt (Almén) samt för en (Lundstedt) har det inte funnits något material alls för att belysa studiernas betydelse under vistelsen vid tyska universitet utöver de nakna yttre fakta som kan konstateras via universitetens matriklar samt uppslagsverk. Samtliga de åtta jurister som )ag valt att behandla hör till de absolut främsta och på olika sätt tongivande inom sin juristgeneration. Alla utomen blev professor i ett juridiskt ämne och därtill vid unga år. Den ende icke-professorn valde tidigt själv att arbeta med ett centralt utredningsarbete på samnordisk basis vad avser obhgationsrätten (Almén). Alla utom två (Hagströmer och Winroth) blev verksamma också utanför det akademiska arbetsfältet antingen i en traditionell juristroll såsom höga domare (justitieråd, hovrättspresidenter) och som utredare och lagskrivare eller såsom politiker. Flera av demvar under olika perioder av sina hv både det ena och det andra, dvs ledande praktiska jurister och politiskt aktiva. Två av dem blev statsministrar, två utrikesministrar, en blev talman i första kammaren och två partiledare. Fördelningen över tid är också medvetet vald. Det ligger en medveten tyngdpunkt på 1870- och 1880-talen, fem av de undersökta juristerna disputerade under denna tidigare period. Det är då det börjar växa fram ett kollektivt mönster. Detta finns sedan kvar under de föl)ande decennierna. För de därpå fciljande decennierna fram tom 1914 har jag valt att studera en jurist per decennium. Därmed har jag kunnat konstatera att det grundläggande mönstret kvarstod. Den uppläggning avhandlingen har fått kan i och för sig diskuteras. Personurvalet är inte omedelbart givet. Man kunde ha tänkt sig att ta med andra jurister som Nils Alexanderson, Carl G. Björling, Birger Ekeberg, Elsa Eschelsson, Carl Ludvig August Axel Reuterskiöld, VilhelmSjögren ochJohan Thyrén. Man kunde också ha tänkt sig att studera inte de jurister somblev docenter och professorer vid universiteten utan stannade vid disputation och seI-II (1908) och Östen Undén: Kollek
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=