172 Winroth finner att ett tjänstehjonsavtal skiljer sig från övriga arter av tjänsteavtal genomatt det ensamt innefattar att arten av de tjänster somskall presteras är obestämd till sin karaktär. Vid arbetsbeting och inlagsavtal avses prestationerna syfta till en förändring eller ett bevarande av ett bestämt - eller av flera bestämda — föremål. Fullmaktsavtalet gäller vanligtvis ett bestämt uppdrag, men även om så ej är förhållandet, avser det i alla händelser en begränsning till en viss typ av handlingar på grund av avtalstypens karaktär.’"^ Tjänstelegan finner Winroth vara den avtalstyp, som ligger närmast tjänstehjonsavtalet. Denna kan också utformas så att den alltmer liknar den sistnämnda, vilken ju som sagts utmärkes genom obestämdheten hos de avtalade prestationerna och underordnandet av tjänstehjonet under husbonden: ”Ty det är just prestationernas obestämdhet och arbetsgivarens bestämmelserätt över dem, som med nödvändighet förvandla hans och arbetstagarens, vid tjänstelegan såsomvid övriga avtal likordnade, ställning till den mellan husbonde och tjänstehjon. Den senare bliver avhängig av den förres vilja. Härmed följa ock vissa särskilda rättsverkningar, tillräckligt egendomliga för obligationsförhållandet samt erkända och fastrotade i det allmänna rättsmedvetandet, för att berättiga det till en ställning jämsides det av tjänstelegan grundlagda. Såsom en blott avart därav kan det näppeligen betraktas. Därtill äro de principer, somvid dem göra sig gällande, alltför vitt skiljaktiga.” Därpå fogar Winroth en reservation till sin begreppsanalys, som innebär markeringen av skillnaden mellan vad han uppfattar somverkliga förhållanden och sådana begrepp som arbetats fram på teoretisk väg: ”De mellanformer, som finnas, övertyga oss endast om relativiteten hos alla mänskliga begrepp, så snart de skola tillämpas i det verkliga livet, alltför rikt och rörligt till sitt innehåll, med alltför skiftande och i varandra gripande former, för att från den ena eller andra synpunkten kunna in concreto klassificeras efter vissa abstrakta « 13 normer. Det är i själva verket en påtaglig och ganska ovanlig typ av skepsis mot den rättsdogmatiska metoden, som Winroths uttalande vittnar om.'^ Men trots denna reservation fortsätter han ändå att tillämpa denna metod vid sin begreppsanalys. I en not något tidigare diskuterar han grunderna för en indelning av tjänsteavtalen och fogar till sin text också ett förslag till deras uppställning. Detta schema återges på bokomslaget. Hela resonemanget och utformningen av schemat är ett ovanligt klarläggande exempel på influensen från den tyska rättsdogmatiska metoden. Arbetet med att bygga upp en systematisk indelning av dessa typer av avtal finner Winroth att tidigare verksamma svenska rättsvetenskapsmän har misslyckats med: ”Så gör Olivecrona . . . vid sin indelning av arbetsbetinget uti arbetsbeting i inskränkt bemärkelse och i entreprenadsavtal behovet av material till indelningsgrund. Detta skulle vid det förra kunna umbäras, men ej vid det senare. Det oaktat upptager han under det förstnämnda slaget av avtal som exempel ’dikning’. Men därtill är dock material av
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=