162 intryck av den romanististiska rättsvetenskapliga riktningen.Det är möjligt att Neubecker personligen sammanträffat med Winroth eller att han korresponderat och kunnat utbyta tankar med honom, vilket kunnat leda till en dylik tolkning (Något material härom har dock inte kunnat påträffas.). Att Winroth både här och i det tidigare återgivna citatet från 1899 med all säkerhet tänkte på tysk juridisk litteratur är sannolikt men att därav dra den slutsatsen, att Winroth menade att svensk juridik tagit för starka intryck just av den romanistiska riktningen inomtysk rättsvetenskap förefaller en aning djärvt. Till skillnad från många av sina äldre och yngre akademiska kolleger kom Alfred Winroth att stanna kvar somprofessor under hela sitt yrkesverksamma liv. Visserligen var han en kortare tid på 1880-talet adjungerad i hovrätt och tjänstgjorde också som revisionssekreterare men det blev bara en parentes.^' Han var en stridbar man - man behöver bara läsa de juridiska fakulteteternas protokoll under de tider han tillhörde respektive universitet för att i de ständiga reservationerna och särskilda yttranden somhan avlämnade och även av diskussionsreferaten i övrigt finna att Winroth hade en särdeles förmåga att stöta sig med många av sina kolleger. Även tidigare vänner eller personer som åtminstone stått på god fot med honom blev lätt fientligt stämda mot honom. Ett ovanligt klarläggande exempel på vad som ovan sagts må här anföras. Sedan Winroth 1892 blivit professor i civilrätt i Lund, utgav han sin installationsföreläsning ”Juridisk teori och praxis” i tryckt form. Den tes han där genomgående drev om att det uppkommit en olycklig motsättning mellan teoretisk och praktisk juridik i Sverige,^^ misshagade det dåvarande justitierådet Ivar Afzelius i hög grad. Han skrev en kritisk anmälan av Winroths föreläsning i Tidsskrift for Retsvidenskab. Afzelius ansåg att Winroths tes inte stämde överens med de verkliga förhållandena; kritiken var på viktiga punkter orättvis och otillbörligt nedsättande.^^ När Winroth gick i svaromål, föranledde detta en vredgad kommentar av Afzelius till hans gode vän och huvudredaktör för TfRFrancis Hagerup: ”Jag har emellertid fått mig på halsen en smädlig artikel av Winroth, införd i protektionistorganet Dagl. Allehanda, där jag icke kan svara utan risk att bliva alldeles moraliskt hängd - tidningen begagnar varje tillfälle att komma åt mig. Själva anmälan har jag visat flera av mina äldre kolleger innan den sändes Tidskriften - alla ha de förklarat den vara för beskedlig gent emot Winroths vanställande av de faktiska förhållandena. Det är en plikt att icke låta slikt pas- » 24 sera alldeles onäpst och jag ångrar icke att jag gått i elden. Efter att ha ägnat brevet till Hagerup åt andra ämnen återkomså Afzelius avslutningsvis till sin konflikt med Winroth och förklarade: ”Får Du någon korrespondens med Winroth så ber jag Dig icke kommunicera med mig utan avgöra på egen hand. Jag plågas av att höra talas omdetta - i förtroende - dåliga subjekt. Insändes någon replik vill jag naturligtvis svara (om den är så hyfsad att den bör intagas). När det kunde gå så långt med en persons inställning till Winroth somAfze- » 24
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=