161 zelius tyder ju på att han tog intryck av Windscheid, som han själv även hade tillfälle att höra föreläsa. Han torde ocksä rimligen ha läst Windscheids berömda standardarbete Lehrbuch des Pandektenrechts. Som professor i bl.a. romersk rätt under 12 är kan han vid denna tid knappast ha undgått att ta del av detta Windscheids huvudarbete.'"’ Det är möjligt att Windscheid utgjorde en förebild för Winroth men därom är det svårt att hysa en bestämd uppfattning utan en grundlig analys av vad den senare skrivit. Till svårigheterna vid bedömningen av Winroths vetenskapliga uppfattning hör, att det inte är säkert att den var konstant mellan t.ex. 1880 och 1910. Det är inte heller alldeles klart att han var fullt konsekvent i sina uttalanden ens vid näraliggande tidpunkter. Som redan nämnts kan man hitta belägg för att Winroth tog starkt intryck av pandektvetenskapen i sin ungdom. Men senare förekom det att han invände mot ett allt för starkt tyskt inflytande pä svensk doktrin och lagstiftning. Visserligen kunde han tala omTyskland som ”värt kulturella moderland”,'^ men detta var inte utan risker för svensk rättsutveckling. 1892 hävdade Winroth i en installationsföreläsning beträffande den svenska lagstiftningen: ”Det, somvi pä senare tider förvärvat av lagar och förordningar, förråder omisskännehgen sitt främmande ursprung. Dessa nyare författningar stå oftast i en bjärt motsats till vad, somförut gällt och ansetts såsomrätt. Och vill man hjälpa sig till förklaring av deras anda och mening, kan man bekvämligen läsa motiven till den nyaste tyska lagen i ämnet. Omden rättsvetenskapliga litteraturens beroende av utländsk juridisk doktrin yttrade Winroth bl.a. sig i anslutning till ett sammanträde med Lunds juridiska fakultet 1899, att ett av tvä sätt att bedriva vetenskapligt arbete inom svensk juridik hade dittills varit ”. . . att med ledning av ett och annat utländskt verk utveckla allmänna grundsatser under redogörelse för ett visst särskilt institut. En sådan framställning har naturligen mindre tjänat att lämna inblick i svensk rätt än att i vissa huvudpunkter fästa uppmärksamheten pä dess bristfälligheter. Detta är nu den vanliga karaktären av utgivna s.k. monografier. I en kritisk granskning av docent Elsa Eschelssons arbete ”Omfullbordandet av gåva av lös egendom enligt svensk rättspraxis” (1906) avslutade Winroth sin anmälan med några erkännsamma ord och ställde hennes studie i en välvillig belysning i förhållande till vad som tidigare presterats: ”1 sin läggning är den nämligen en ytterst förtjänstfull typ för ett första arbete, för ett prov till doktorat eller docentur. Vanligen hava i Uppsala dylika prov alltför mycket utgjort sammandrag av en eller flera utländska författares abstrakta betraktelser över deras positiva rätt - sammandrag, ofta skäligen oförståeliga och förvirrade trots förefintlig begåvning och nedlagd möda. En tysk forskare, professor Friedrich Karl Neubecker vid universitetet i Heidelberg, tolkade just de här citerade orden av Winroth som en kritik från dennes sida, som innebar att den svenska rättsvetenskapliga litteraturen arbetade efter den tyska pandektvetenskapens mönster och att man hade tagit för starkt » 17 w 18 M 19
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=