160 slutat gå på Windscheids föreläsningar var ju av en personlig och ganska speciell natur. I varje fall säger hans brev ingenting om att han skulle ha upplevt Windscheid personligen som besvärlig att lyssna på, det var bara de yttre förhållandena som varit ogynnsamma. Jan Eric Almqvist hävdar, att Winroth var påverkad av tysk-romersk doktrin i sitt vetenskapliga arbete och att Windscheid utgjorde hans ”. . . lärofader och närmaste förebild. Liksom denne var han en utpräglad empiriker, en outtröttlig samlare av det i lagar, författningar och prejudikat nedlagda rättsliga materialet. Med stöd av detta material utformade han med stor skarpsinnighet och omsorg de regler, som därur kunde utvinnas . . . De rent dogmatiskt-konstruktiva uppgifterna lågo däremot utanför hans intressesfär. Eftersom Almqvists framställning inte är utförd med nothänvisningar, går det tyvärr inte att fastställa vad han grundar sin bedömning på. Det otryckta källmaterialet i formav brev och dylikt lämnar ej utrymme för att dra en slutsats såsom Almqvist gör. För att kontrollera om Almqvists bedömning stämmer eller ej skulle det vara nödvändigt att göra en grundlig genomgång av Winroths hela omfattande produktion, något som faller utanför ramen för denna avhandling. Det finns dock ett källmässigt sent belägg för att Winroth i sin ungdom hade blivit imponerad av den tyska pandektvetenskapen. Det återfinns i en närmast skönlitterärt utformad uppsats från 1912, där dock de centrala partierna har en klar memoarkaraktär och vittnar om hur Winroth såg på sin vetenskapliga utveckling. Den romerska rätt han hade läst i Uppsala hade haft en rent historisk karaktär och, tilläde han spetsigt, den skulle säkerligen ”. . . hava varit av intresse för det gamla romarfolket, om det ännu levat. I samma framställning nämnde Winroth sedan, att han efter sin professorsutnämning hade rest ut för att ta del av förhållandena vid de utländska universiteten: ”Mest slog mig den romerska civilrätten, en för mig helt och hållet ny upptäckt, nämligen den romerska pandekträtten, d.v.s. den romerska rätten i dess avslutade västromerska gestalt och med subsidiär giltighet i Tyskland ända till dess att dess nya lagbok av år 1896 trädde i kraft med ingången av år 1900. Särskilt såsom den där anpassats efter modärna samhällsförhållanden men även eljest, företedde den ju åtskilliga avvikelser från den svenska lagen. Men i det mesta gav den intryck av ett dess återgivande med utfyllda tomrum. Eller tedde sig, om man så ville, den svenska rätten såsom en den romerskas kopia av någon, som i brådska och tämligen på måfå tagit med vad han ansett vara huvuddragen i originalet samt ritat på en gammal tecknng, vilken alltjämt stack upp igenom det nya. Tänk i allt fall, vad nytta skulle man icke hava haft att under studieåren få använda sin tid på den romerska rätten i stället för den uppsaliensiska. Att Winroth blev imponerad av den tysk-romerska pandektvetenskapen kan man således betrakta somganska klart. De samtida beläggen i hans brev till Af- » 12 « 13 M 14
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=