159 de två sistnämnda städerna men någonting närmare om hur han fördelade studietiden mellan de olika orterna går ej att fastställa med tillhjälp av befintligt källmaterial. Att Winroth besökte också Frankrike, d.v.s Paris, i rättsvetenskapligt syfte var inte allt för anmärkningsvärt, även om de tyska kontakterna var dominerande vid denna tid. Ivar Afzelius reste exempelvis till Paris för Nya Lagberedningens räkning 1880 och Ernst Trygger for till franskspråkiga Schweiz (Géneve) och Frankrike (Paris) 1882.*^ En av de de lovande yngre juristerna i Uppsala vid denna tid var Carl Otto Montan, somdock aldrig komatt gå den teoretiska banan sc^m forskare och universitetslärare. Montan vistades som franska statens stipendiat mer än ett helt år vid École des sciences politiques i Paris.^ Det encfa brev som kunnat påträffas från tiden för Winroths utrikes studieresa 1879—80 ger några upplysningar om hans erfarenheter. Det avsändes från Leipzig och mottagaren var Ivar Afzelius. Winroth hade blivit mycket vänligt mottagen av bl.a. Wilhelm Reuling,'° Otto Stobbe och Bernhard Windscheid. Han hade till att börja med regelbundet gått på Windscheids föreläsningar men hade måst sluta härmed, då han inte kunde förmå sig att vistas i samma trånga lokal tillsammans med ”. . . 400 unga bockdoftande kroppar.” Winroth hade funnit de tyska lärarnas kollegier synnerligen intressanta och hade flitigt besökt dessa. Winroth fann också processrättsspecialisten Adolf Wach vara en mycket framstående lärare. Denne hade, trodde han, kommit till Leipzigefter Afzelius’ vistelse där 1874—75. Avslutningsvis bad den nyblivne professorn i rättshistoria och romersk rätt i Lund Afzelius att ta kontakt med Landtmanson och fråga denne, om han fann det lämpligt att tillsammans med Winroth utarbeta en gemensam lärobok i romersk rätt (institutionerna) för de svenska juriststudenterna i Lund och Uppsala. Windscheid hade varmt rekommenderat Rudolph Sohms arbete Institutionen des Römischen Rechts. Den senaste upplagan av detta verk var från 1878. Winroth kunde tänka sig att göra en översättning av Sohm eller en bearbetning av den för svenskt bruk. Detta måste ha inneburit ett förslag till en alternativ lösning på frågan om lämplig lärobok i romersk rätt. Båda dessa föreslagna sätt att lösa behovet av en lärobok i romersk rätt för svenska juris studerande synes ha runnit ut i sanden. Winroth avslutade brevet med att förmedla en hälsning från Reuling och Stobbe till Afzelius." Hur pass väsentlig denna studieresa egentligen blev för Alfred Winroths utveckling som rättsvetenskapsman är svårt att bedöma. Att han tog intryck av vad han hörde och läste kan man utgå ifrån. Han hade funnit Wach vara en betydande person. Hans uppfattning om Windscheid går knappast att utläsa av innehållet i detta brev, men där kan tankegångarna från det tidigare refererade brevet från januari 1879 vara vägledande. Han hade säkerligen en hög uppfattning omWindscheid somvetenskapsman också efter det att han hört denne föreläsa och eventuellt haft tillfälle till personliga samtal. Orsaken till att Winroth
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=