158 Den 4 januari 1879, dagen efter sin utnämning till docent vid Uppsala universitet, skrev Alfred Winroth ett brev från Stockholmtill docenten Ivar Afzelius. Uppenbarligen ville han få ett råd hur han skulle göra för att komma vidare i sin akademiska karriär. Han var inte heller helt säker på om han ville eftersträva en sådan levnadsbana. Av de ämnen som rättshistorikern professor Landtmanson hade föreslagit, att han skulle skriva om, föredrog Winroth det som han slutligen komatt ägna sig åt. Arvvingarnas ansvar för arvlåtarens skuldförbindelser. Vid denna tidpunkt var det dock honom helt likgiltigt vilket ämne han skulle behandla. Han ansåg sig inte vara särskilt kunnig i eller intresserad av någon bestämd del av den romerska rätten (Uppenbarligen skulle avhandlingen till stor del komma att falla inom romersk rätt). Winroth var emellertid rädd att, om han gjorde ett förhastat val, han skulle riskera att behandla ett institut, somredan tidigare blivit föremål för en grundligare undersökning än vad han skulle hinna utarbeta. Alternativt befarade han att han skulle komma att arbeta med otacksamma eller likgiltiga frågeställningar: ”Någon person här i landet, som fullkomligt känner litteraturen i romersk rätt och de frågor, som ännu stå öppna för den vetenskapliga forskningen på detta område - samt vilka, så att säga, äro uppförda på dagordningen, finnes det väl icke. Jag har mycket tvekat, huruvida det skulle låta sig göra att skrifthgen vända sig till Windscheid eller annan hans vederlike och anhålla om en anvisning i nämnda stycke. Emellertid har jag genom besök å biblioteket härstädes sökt förskaffa mig själv kännedomomden litteratur, som finnes i fråga om romersk rätt. Till skillnad från många andra blivande juristprofessorer reste Winroth inte till Tyskland för att bedriva studier/öre sm disputation utan först efter det att han blivit docent och av allt att döma också efter utarbetandet av sitt specimen för professur. Brevet till Afzelius vittnar om att han som nybliven docent saknade värdefulla utländska kontakter för sin vetenskapliga verksamhet. Det är betecknande att Winroth ansåg att det inte fanns någon i Sverige, som var tillräckligt bevandrad i den romerskrättsliga litteraturen, tydligen inte ens hans lärare Landtmanson, somändå var professor i detta ämne! Han hade uppenbarligen - i ett tillstånd som måste ha gränsat till förtvivlan! - överv^ägt att per brev vända sig direkt till Windscheid, somhan då ännu inte kände personligen, eller till någon annan framstående forskare för att få vägledning i sitt arbete. Även om man skall akta sig att dra för långtgående slutsatser av uppgifterna i Winroths brev som en beskrivning av de faktiska vetenskapliga förhållandena vad gäller forskning i romersk rätt i Sverige, kan man ändå inte undgå att konstatera, att en lovande vetenskapsman som Winroth uppenbarligen fann den vetenskapliga fattigdomen och bristen på saklig kompetens i romersk rätt synnerligen påtaglig. Under 1879 och 1880 vistades Winroth på egen bekostnad sammanlagt 5 månader i Berlin, Leipzig och Paris.^ Merparten av studietiden tillbringade han i w 6
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=