145 kraft derselben gefordert werden kann, der Sache gleich, dem Existirenden das Nichtexistirende, dem Bleibenden das Voriibergehende. Das kann nicht aufklären, sondern muss verwirren und irrefiihren.” Med utgångspunkt från sin uppfattning hävdar Kuntze enligt Windscheid, . . dass die Handlung als Object des Forderungsrecht untergehen könne, und entwickelt aus derselben ein, wie er glaubt, entscheidenes Argument gegen die Möglichkeit der Söndernachfolge in Forderungsrechte. Polemiken mot Kuntzes argumentation är gemensam hos Windscheid och Afzelius vad gäller grundfrågan att likställa en handling med en sak såsomföremål för en obligationsrätt. Men också den terminologiska frågan om vilken preposition som bör användas mellan orden rätt och handling (icke iiber eller an utan auf, på svenska icke över utan till) visar på samma typ av resonemang hos de båda skribenterna. Och det är inte enbart en terminologisk fråga, med rätta konstaterar Afzelius, att det inte blott rör sig ”omen ren subtilitet” vilket uttryck man använder; bruket av term upplyser också omen grundlaggande uppfattning om obligationsrättens karaktär, skillnaderna i terminologi innebär också skillnader i den diskuterade sakfrågan. Analogt innebär den samstämmiga uppfattningen rörande terminologin hos Windscheid och Afzelius ett belägg för en likartad bedömning i sakfrågan. I Afzelius’ exemplar av Windscheids Pandekten är för övrigt meningen om terminologins betydelse understruken. En annan likhet mellan Windscheids och Afzelius’ framställningar gäller den av den senare uttalade uppfattningen att den vanliga åsikten är att en handling skall ha ett ekonomiskt värde. Flan vill dock inte stanna vid denna uppfattning. Handlingen är bara ett medel att förverkliga ett intresse. Det ekonomiska intresset kan inte anses somdet enda förnuftiga: ”Väl är det sant, att en sådan bestämning är i hög grad lätt att urskilja, under det att avgörandet av ett intresses förnuftighet i allmänhet icke är utan vissa svårigheter. Ty lika visst, somvi äro övertygade, att rätten icke låter sig mätas med en sä ytlig måttstock, som den penningevärdet erbjuder, lika säkert synes det oss att den ät hugskott och nyck måste vägra sitt skydd. Samma distinktion mellan obligationer somhandlingar, vilka är förknippade med eller utan ett ekonomiskt värde, gör också Windscheid. Och han drar samma allmänna slutsats somsenare Afzelius, väl att märka i strid mot den dominerande dåtida uppfattningen bland de tyska rättsvetenskapsmännen enligt vad han själv uppger. Windscheid säger uttryckligen i sin grundtext: ”Die Handlung, welche kraft eines Forderungsrechtes verlangt werden kann, hat regelmässig einen Geldwerth fiir den Gläubiger; aber notwendig ist dies nicht. Windscheid refererar därpå i en not bl a den förhärskande uppfattningen — som han således själv inte delar - vilken bla stöder sin ståndpunkt pä ett citat frän Digesta ”ea enlm in obligatione consistere, quae pecunia lul praestarique possunt.” Detta citat är understryket i Afzelius’ exemplar och han använder sig » II ’’ i: « 13 10
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=