144 strukit vissa partier i Windscheids arbete, som är centrala för tankegångarna i Om cession av forciringar. Dessa partier kommer att behandlas i den fortsatta framställningen. I sin avhandling diskuterar Afzelius villkoren för uppkomsten av en succéssion av fordringar inom obligationsrätten. Han påpekar därvid att detta sammanhänger med synen på obligationsrättens karaktär. Vilket mått av bundenhet mellan parterna kan anses föreligga, vilken makt kan Aha över B? Även om denna kan anses vara omedelbar, kan en sådan makt inte vara total enligt modern dåtida rätt enligt Afzelius. Han tänker därvdd uppenbarligen på de former för personalexekution som en gång hade tillämpats inomden klassiska romerska rätten, men som vid denna tid (1800-talet) inte längre kunde godtas ens av dennas mest hängivna anhängare. I vilken utsträckning och på vad sätt B kan vara bunden av sina förpliktelser till A, den frågan finner Afzelius vara nödvändig att besvara för att kunna göra en bedömning av om succession i en fordran är möjlig eller ej. Han tillfogar att denna fråga var en av de mest debatterade inom den tyska civilrättsliga doktrinen.* Afzelius refererar därpå några centrala synpunkter från den tyska diskussionen. Föremålet för obligationsrätten utgörs enligt en allmänt förekommande uppfattning av en handling från den som förpliktat sig. Vanligt är att en sådan handling anses ha ett ekonomiskt värde, somkan uppskattas i pengar. Detta innebär att en handling såsomföremål för obligationsrätten jämställes med en sak såsomobjekt för sakrätten. Dock har invändningar gjorts mot detta synsätt, säger Afzelius. Det kan inte vara möjligt att tala om vindikation och besittning när det gäller en handling (obligation) till skillnad från en sak: ”Ty den handling som är fordringsrättens föremål, är icke individuellt bestämd, den är endast en handling av en bestämd beskaffenhet, vilket åter innebär en mängd av möjligheter. På grund härav har man ändrat bestämningen därhän, att man säger att fordringen giver rätt icke över utan till en handling.”*^ Till sitt resonemang har Afzelius fogat en nothänvisning av följande lydelse: ”På tyska återges detta med ’Recht atif; efter vårt språkbruk torde till innebära samma mening. Att för övrigt denna åtskillnad icke innehåller en ren subtilitet, visas av den oriktiga slutsats med avseende på successionen, till vilken Kuntze kommit genom att likställa handling och sak såsom rättsobjekt. Afzelius belägger inte det här förda resonemanget med någon hänvisning. Han skriver i stället obestämt ”man säger ...” Men man kan trots detta finna klara paralleller i tankegången, om man går till band 2 av Windscheids Lehrbuch des Pandektenrechts, där författaren säger följande i en not: ”Die Forderungsrechte smd Rechte auf eine Handlung; aber sie sind nicht Rechte an einer Handlung oder iiber eine Handlung.” Men det räcker inte med detta resonemang. Windscheid polemiserar i fortsättningen av samma not direkt med den förut nämnde Kuntze: ”Indem man die Forderungsrechte Rechte an einer Handlung oder iiber eine Handlung nennt, stellt man die Handlung, welche « 10
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=