133 och Paul Laband,‘^^ och Jherlngs Jahrbucher. Styffe hade dock inte velat på eget bevåg köpa dessa men Hagströmer tänkte tala med Nordling för att förmå denne att föreslå ett inköp, vilket överbibliotekarien då sannolikt inte skulle sätta . oo sig emot. I ett modernt perspektiv framstår Afzelius’ begäran som synnerligen rimlig; de båda tidskrifterna hörde till de absolut främsta i Tyskland inom rättsvetenskapen. Jherings Jahrbucher var ett av de ledande organen för den mer teoretiskt orienterade delen av civilrätten under det att Zeitschrift fiir das gesamte Handelsrecht utgjorde en viktig informationskälla för utvecklingen inomhandelsrätten, ett område som var av stor praktisk betydelse och där den snabba utvecklingen inom det ekonomiska livet gjorde det nödvändigt med intensivt arbete med nya tekniska lösningar och juridiskt nytänkande över huvud taget. Goldschmidts tidskrift hade bidragit till att frigöra handelsrätten från ett alltför stelbent beroende av den civilrättsliga dogmatiken.Det måste för dåtidens modernt inriktade teoretiska jurister ha framstått som viktigt att ha tillgång till denna viktiga tidskrift. Därtill kom att man inom denna också då och då märksammade svensk juridik och svensk och nordisk lagstiftning inom handelsrätten. Efter återkomsten från Tyskland fullföl)de Ivar Afzelius framgångsrikt sina juridiska studier. I början av 1877 disputerade han på en avhandling Omcession av fordringar enligt svensk rätt. Hans ämneslärare Nordling fann avhandlingen vara förtjänstfull och ett väsentligt bidrag till den svenska juridiska literaturen.'°' Afzelius blev därefter docent i svensk allmän lagfarenhet och romersk rätt vid Uppsala Universitet. Han skrev för att meritera sig till en nyinrättad professur i processrätt ett senare berömt arbete. Omparts ed såsomprocessuellt institut (1879). De tre sakkunniga vid tillsättandet av professuren, Annerstedt, Nordling och justitierådet C. J. Svedelius ansåg i sitt gemensamma yttrande, att Om parts ed var ett mycket gott arbete, självständigt utfört och ägande ett betydande vetenskapligt värde. Det innebar också ett framsteg i förhållande till doktorsavhandlingen, vilket ansågs somett ytterligare plus för Afzelius. Afzelius kom också att bli den förste e. o. professorn i processrätt vid Uppsala Universitet. Snart blev han indragen i lagstiftningsarbete, först i Nya Lagberedningens arbete med omvandlingen av det svenska rättegångsväsendet. Som expert reste han ut till Tyskland och Frankrike 1880 för att erhålla kunskaper om rättegångsväsendet i de två länderna. Hans arbete resulterade 1882 i en studie med titeln Grunddragen av rättegångsförfarandet i tvistemål. I samband med sin utrikesresa 1880 besökte Afzelius åter Leipzig. Man hade nämligen dit förlagt det enade Tysklands högsta domstol, Reichsgericht. Han knöt nu nya betydelsefulla kontakter med tyska jurister, bl.a. med den förste presidenten i Reichsgericht, Eduard Simson.Sannolikt sammanträffade Afzelius nu också med en av nydanarna av den tyska processrättsvetenskapen upp100 102 103
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=