132 je och att det fanns ett intresse av att reformera undervisning och forskning. Som antyds av det anförda citatet från Lindroth genomfördes det också förändringar av undervisningen och forskningen inomden humanistiska fakulteten och de unga forskarna inom den juridiska fakulteten synes ha arbetat med en likartad målsättning.'^^ Anmärkningsvärt är att Harald Hjärne i likhet med Ivar Afzelius hade en hög uppfattning om den romerska rätten. Man borde studera detta ämne litet mera i Sverige än vad somdittills varit fallet. Enligt vad Hjärne uppgav brevledes till Afzelius hade han själv ägnat det sitt huvudsakliga studium, sedan han tagit sin examen. Han ville gärna skriva den äldre nordiska rättens historia^'’ och hade därför sett sig föranledd att arbeta mycket med romersk rätt för att kunna klargöra skillnaderna mellan denna och den germanska rätten både i fråga om tid och innehåll: ”För min del tycker jag nästan som så, att för den vetenskapliga forskningen är den romerska rätten nödig även hos oss. Men däremot tror jag, att om studiet bleve ensam rådande hos dem, som läser på examen och ämnar sig ut i det praktiska livet, skulle därigenom endast oreda uppstå för vår egen nationella rättsutveckling. Det vi behöva i den vägen är, att de nationella rättsgrundsatserna systematiseras på historisk grundval, och för att någon gång åstadkomma ett slikt system, måste vetenskapsmannen känna till den romerska rätten, ehuru han noga bör akta sig att tillämpa dess juridiska grammatik på våra rättsinstitut, för så vitt de hava uppvuxit ur inhemsk rätt, och ej hava tillkommit genomden allmän-europeiska odlingens inflytande (ex. större delen av obhgationsläran). Humanisten Hjärne hade sålunda en helt annan och positivare syn på den romerska rätten och dess användbarhet vid vetenskapligt juridiskt arbete än juristen Hagströmer. Sannolikt fanns det inga större skillnader mellan Afzelius och Hjärne i synen på den romerska rätten. Något svarsbrev från Afzelius till Hjärne har mte påträffats i de Hjärneska samlingarna i Uppsala (inga brev alls från Afzelius). Även om dessa samlingar redan är betydande i sitt ordnade skick, har det på senare år tillkommit material, somännu inte ordnats och somdärför möjligen kunde innehålla uppgifter av intresse för Afzelius’ synsätt vid denna tid. » 95 Ivar Afzelius agerade aktivt för att förbättra förutsättningarna för de uppsaliensiska juristerna att tillgodogöra sig den tyska rättsvetenskapen. Han köpte själv ett stort antal arbeten under sin vistelse i Leipzig, som än i dag återfinns i biblioteket på Juridicumi Uppsala. I en del böcker står det enbart ”Ivar Afzelius” i insidan av pärmen men ofta har han tillagt ”Leipzig 1875”. Afzelius verkade även för att Universitetsbiblioteket skulle anskaffa några av de viktigaste juridiska tidskrifterna, som uppenbarligen då ännu inte fanns tillgängliga i Uppsala. Av ett brev från Hagströmer framgår det att denne talat med överbibliotekarien Carl Gustaf Styffe^^* om att Universitetsbiblioteket skulle anskaffa Zeitschrift ftir das gesamte Handelsrecht, vilken utgavs av Levi Goldschmidt
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=