131 ler bär vittnesbörd om. Han var inte alls lyckligöver Afzelius’ förtjusning över romersk rätt och dennes tro på denna som ett föredöme för svensk juridisk forskning, vilket han klart deklarerade i ett brev till den sistnämnde under vistelsen i Tyskland: ”Bliv nu bara ej för mycket romaniserad. Frestelsen hgger nära till hands, då du gör dina första icke-examens studier å tysk mark. Kommer du hem med en romersk eller romersk, tysk uppfattning av civilrätten och tar så - med orubblig tro på dess allena riktighet - itu med den svenska civilrätten, så är det fullkomligt visst att du aldrig lyckas. När Hagströmer befarade att Afzelius inte skulle ”lyckas”, menade han uppenbarligen såsom svensk rättsvetenskapsman och med avhandlingsämne inom civilrätt. Det anförda citatet vittnar också om en betydande fortfarande skepsis från Hagströmers sida mot reception av tysk eller tyskromersk rättsuppfattning. Man kan här dra sig till minnes Hagströmers tidigare uttryckta förtjusning över fransk juridik och samtidigt uttalade negativa uppfattning om tysk rättsvetenskap, så som han gav uttryck för under början av 1870-talet. Också Ivar Afzelius’ kusin historikern Harald Hjärne hörde till demsom var misnöjda med förhållandena i dåtidens akademiska Uppsala: ”Att de juridiska studierna liksom nästan alla övriga, ligga nere i Uppsala, är väl alldeles självklart, och det blir väl ej bättre, förrän vi har en annan professorsuppsättning än den nuvarande av toddybröder, eller i bästa fall konsistoriigrälare. Även om Hjärnes karakteristik var elak och sannolikt inte helt rättvis, saknade den säkerligen inte fog för sig. Det tidigare framfördamissnöjet med universiteten i Uppsala och Lund och flyttnings- och sammanslagningsplanerna till Stockholm hade vant ett uttryck härför.Flyttningsplanerna hade ju misslyckats och Sveriges intellektuella liv hade fortfarande sin tyngdpunkt ”i de akademiska bondbyarna.”'^' I sin historik omUppsala universitet karakteriserar Sten Lindroth situationen på följande sätt: ”Undervisningen bedrevs genom större delen av 1800-talet i gamla sömngivande former. Offentliga föreläsningar och privata kollegier var länge det enda som bjöds. Enstaka lysande förmågor, såsom Geijer, kunde samla stora och entusiastiska auditorier, men flertalet professorer högläste fortfarande entonigt ur färdiga manuskript.” Lindroth framhåller att sämst tycks förhållandena ha varit inomde humanistiska ämnena, där undervisningen först på 1870-talet började ordnas efter moderna principer: ”Då tillkom efter tyska förebilder de första seminarierna där studenterna själva, aktiverade av professorn-seminarieledaren, diskuterade texter, metodfrågor och vetenskapliga problem.”^’ Det som Lindroth säger om undervisningens dittillsvarande kvalitet och de begynnande reformerna på 1870-talet synes stämma ganska väl med Hjärnes karakteristik. Det centrala i detta sammanhang är kanske ändock inte omdet tydligen ganska vitt spridda missnöjet med de rådande förhållandena vid Uppsala universitet var sakligt berättigat eller ej. Vad brevmaterialet med de anförda exemplen från Hamilton, Hagströmer och Hjärne vittnar omär, att det rådde ett missnö- » 87 » 89
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=