RB 40

130 . . kunde komma in i den juridiska fakulteten, som kunde åstadkomma litet gurgel bland de akademiska fäderna. Johan Hagströmer hörde också till dem, som var irriterade över förhållandena vid den juridiska fakulteten och han klagade över bristen på vetenskapligt intresse hos flera av de dåvarande professorerna.*^ I ett brev till Ivar Afzelius under dennes vistelse i Leipzig medgav Hagströmer, att det i Uppsala inte stod väl till inomden juridiska fakulteten. Och därpå uttryckte han sig ungefärligen i samma tongångar, som han använt ungefär ett år tidigare till Gösta MittagLeffler: ”Det tyckes nästan, som om du trodde att den tyska juridiska litteraturen och dess storheterer voro de härvarande juristerna obekanta. Sd illa är det väl ej.” Afzelius fick vid sm återkomst från Tyskland själv bedöma i vilken utsträckning detta kunde vara fallet. Hagströmers missnöje med förhållandena inom juridiska fakulteten gjorde honom angelägen att förändringar till det bättre borde komma till stånd. Han var nyfiken på Ivar Afzelius och hoppades att denne skulle besluta sig att skriva en avhandling för att erhålla docentur. I brev till Fritz Läffler, somuppehöll sig samtidigt med Afzelius i Leipzig, betonade Hagströmer starkt detta önskemål: ”Styrk honomi att skriva något! Kärt vore ifall han, omhan blir docent, verkligen ville stanna kvar och något uträtta för juridiken här vid universitetet. Vill han det, kan han det nog med sitt goda huvud. När du skriver till mig, så skriv inter nos huru du funnit honom, såsom personlighet, såsom huvud och i fråga om vetenskaplig riktning. Det skulleytterst intressera mig att erfara något därom. Själv känner jag honomså obetydligt och du kan väl förstå, huru livligt jag intresserar mig för att få någon föreställning omhonom, då han ju skulle bli en min medarbetare i samma specialfack av juridiken. Hagströmer hoppades att de yngre forskarna oavsett fakultetsgränser skulle kunna genomföra önskvärda förändringar i Uppsala genom att hålla ihop och bestämt prioritera vetenskaplig verksamhet. Hans förhoppningar i den riktningen kom till uttryck i ett brev till Mittag-Leffler i början av 1876: ”En framtidshägring är väl ock den, att du, Fritz och jag - jämte åtskilliga liktänkande t.ex. Erdmann, Afzelius - en gång skulle här få en tryggad anställning och i sluten kohort oförskräckt och manligt taga itu med härvarande förhållanden: Vi skulle kunna bli en väldig makt, omvi vore eniga och på samma gång bevarade lugn och måtta i striden. I inbördes sammanhållning skulle vi kunna ha en riklig ersättning för de personliga förtretligheter, som skulle möta oss. I litterär beröring med främmande land en ersättning för den brist å erkännande för vår vetenskapliga verksamhet, som av den personliga förbittringen emot oss skulle bli en följd. Mer häromen annan gång! Stora äro ej utsikterna, att denna framtidsplan skall kunna bh någon verklighet. Även om Hagströmer hyste stora förhoppningar på Afzelius som en framtidsman inomsvensk rättsvetenskap, var han tydligen ändå ganska länge osäker omhans vetenskapliga inriktning, vilket det ovan citerade brevet till Fritz Läff- » 82 84 » 85 n 86

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=