129 uppgifter, men dels äro dessa till sin art svåra och dels hos oss, somjag tror, utan egentlig utbildning i teorin.” Eftersom arvsrätt och familjerätt inte tilldrog sig Afzelius’ intresse, återstod egentligen obligationsrätten.^'* I början av sin vistelse lekte Afzelius med flera alternativa avhandlingsämnen, somhan brevledes diskuterade med Annerstedt. Ställföreträdare vid rättshandlingar i allmänhet hade han blivit intresserad av efter att ha hört en utmärkt föreläsning men då Annerstedt inte var positiv, släppte han det förslaget.^^ Ett annat ämne, som Afzelius funderade grundligare på, var vindikation av lösa saker. Det fanns gott ommaterial inomromersk och germansk rätt och därtill var det, ansåg han, både en intressant och omdiskuterad del av den svenska rättshistorien.^’’ Annerstedt ansåg också att vindikation av lösa saker var ett bra avhandlingsämne, somväl lämpade sig för specimen till docentur.Afzelius fortsatte sedan att intressera sig för vindikationsämnet. De historiska aspekterna somvar förbundna med detta, bl.a. Hand wahre Hand-principen lockade honom, men ämnets vidlyftighet och svårigheten att avgränsa det verkade samtidigt avskräckande.Ett slutligt val av avhandlingsämne ville han bl.a. därför skjuta på till efter sin återkomst till Sverige. Då kunde han vid ett personligt sammanträffande underställa Annerstedt sina reflexioner över olika ämnen, det gick inte att klargöra för- och nackdelar tillräckligt tydligt enbart i brev.^* Det är intressant att Afzelius uppenbarligen betraktade Annerstedt och inte professorn i civilrätt Nordling somsin handledare. I ett av de tidiga breven förklarade han tom, att han befarade att Nordling inte längre var välvilligt stämd mot honom, åtminstone hade han fått det intrycket vid deras sista sammanträffande före hans avresa till Tyskland.^'’ Att Annerstedt framstod som Afzelius’ handledare var anmärkningsvärt också av ett annat skäl; redan vid denna tid hade han börjat verka inomlagstiftningsområdet. Afzelius uttryckte en önskan att Annerstedt skulle återvända till universitetslivet i Uppsala, ”. . . men därpå är väl icke att hoppas”, förmodade han.*^° Flera av Ivar Afzelius’ vänner hoppades att han skulle lyckas med sina studier och med hjälp av smobestridliga begåvning utnyttja tiden i Leipzig väl och därmed bli en modern och skicklig rättsvetenskapsman. Ett genomgående drag i dessa förhoppningar var en irritation med de rådande förhållandena vid den Juridiska fakulteten i Uppsala, som måste ha tett sig som stillastående och andefattig för unga och otåliga sinnen. Hugo Hamilton, som 1869-78 bedrev studier för juris kandidatexamen i Uppsala,*^' skrev exempelvis till Ivar Afzelius, att han hört av dennes mor, Edla Afzelius (dotter till Johan Gabriel Richert), att denne fann sig väl med de juridiska studierna i Tyskland: ”Ämnar du inte för den skull, sedan du värmt dig tillräckligt vid den tyska alma maters bröst, komma hit och försöka göra en liten transfusion i våra ljumma ådror och verkställa ’en revolution i drivbänken’.” Även om Hamilton inte ville se Afzelius som en blivande reformator, så skulle det ändå glädja honom om någor 9
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=