128 paganda. Han är här i sitt element och rolig att höra.” Afzelius hyste respekt för hans historiska kunskaper . . men juridisk konstruktion tror jag ej är hans starka sida. För övrigt är det en särdeles välvillig man och jag har redan att tacka honom för många värdefulla anvisningar. Under sin vistelse i Leipzig blev Afzelius inbjuden av Stobbe på dennes familjs och familjen Friedbergs vägnar att fira nyårsafton hemma hos Friedbergs.Om Afzelius utnyttjade sig av den vänliga invitationen, framgår inte av källmaterialet. Också senare höll dock Stobbe och Afzelius kontakt med varandra. När Afzelius önskade få upplysningar om de juridiska seminariernas uppläggning och arbetssätt, skrev han till Stobbe. I samma brev synes han ha angivit vad han kände till i fråga omtryckt material som utkommit av Savigny och begärt uppgifter om eventuellt ytterligare material. I sitt svarsbrev kompletterade Stobbe hstan på htteraturanvismngar omSavigny och rekommenderade honomsärskilt att ta del av det första bandet av dennes Vermischte Schriften, ”. . . in welchem der Scandinave viel finden wird, was ihn interessiert. På likartat sätt synes Afzelius, då han skulle börja sitt arbete med reformeringen av sjölagen, ha skrivit till Stobbe och bett att erhålla litteraturanvisningar. Stobbe gav honommycket riktigt tips på några av de då aktuella standardarbetena. » 69 » 71 7 ■) Av brevmaterialet att döma tycks Stobbe sålunda inte ha utgjort någon vetenskaplig förebild eller inspirationskälla för Afzelius. Detta är ganska intressant, ty Afzelius ägnade inte all sin studietid åt den romerska rätten utan läste också ”germansk” rätt. Han hade vid sin avresa till Tyskland ännu inte fastställt avhandlingsämne och han dröjde även med detta under sin vistelse i Leipzig. Under denna tid föreslog han flera olika avhandhngsämnen, vilka han per brev sedan meddelade till Ludvig Annerstedt för att få råd och kommentarer. Nordhng hade före Afzelius’ avresa föreslagit som avhandlingsämne kontrollen över förmyndares förvaltning, men det lockade den blivande forskaren föga, eftersom det antingen endast innebar sammanställning av bestämmelser om gällande rätt på detta område eller också innebar ”. . . ett konstruerande, som jag med min oförfarenhet i administrativa saker fruktar skulle bli mycket Det är « 73 opraktiskt. Ty till den rena juridiken hör denna sak väl endast delvis, intressant att notera att den unge juristen Afzelius var medveten omsvårigheterna att förena den rättsdogmatiska metoden - här med anknytning till förvaltningsrätt — med krav som ställs på juridiken att lösa praktiska problem. Därtill kom att man anar sig till att ämnet inte var vetenskapligt spännande nog. Det borde vara ren juridik och med det måste Afzelius ha menat ren civilrätt. Av senare brev till Ludvig Annerstedt framkommer det att bara ett avhandlingsämne inom vissa delar av civilrätten var tänkbart för Afzelius. Något inom svensk sakrätt skulle i och för sig kunna vara lockande, men det var ett alltför ”nationellt område” för att Afzelius i avsaknad av större historiska kunskaper skulle våga sig in härpå: ”Den ’allmänna delen’ kunde nog ge intressanta
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=