127 Afzelius var inte helt omedveten om att det fanns skillnader mellan Windscheid och jhering i vetenskapligt hänseende: ”Jhering är en brinnande ande, full av idéer, vilka han för fram med livlig entusiasm, stundom med en hetta, somskjuter ett stycke över målet, men alltid på ett sätt, somrycker läsaren eller åhöraren med. Om än vetenskapen icke alltid stannat vid de resultat, till vilka han kommit, såsom ’endgiiltig’, ha dock alltid de uppslag, han givit, funnits innehålla en kärna av glänsande upptäckter. Windscheids skaplynne är ett annat. Det har icke detta häftiga, meteorlikt lysande drag, som utmärker författaren till ’Geist des röm. Rechts’; men i tankens djup och skärpa, i den allsidiga men dock klara uppfattningen av de vetenskapliga problemen, i det harmoniska, nästan konstnärligt mejslade framställningssättet äger han knappast sin like. Afzelius nämnde därpå Jherings viktigaste arbeten. Geist des Römischen Rechts, hans ”. . . över hela den bildade världen kända Kampf ums’ Recht” och Der Zweck im Recht. Det är intressant att konstatera att han också uppmärksammat den rättsfilosofiskt utformade och i ett längre tidsperspektiv vetenskapsteoretiskt banbrytande Zweck imRecht.^° Jhering hade kritiserat begreppsjurisprudensen anonymt redan i början av 1860-talet men vid den här tiden (1879) var hans kritik väl känd.^' Både denna kritik, den sista delen av Geist . . ., Der Kampf ums’ Recht och Der Zweck im Recht pekade bort från den traditionella tyska rättsdogmatiska metoden men det synes inte Afzelius ha observerat eller fäst avseende vid.*’ » 59 Afzelius ville i sm artikel i Naumanns Tidskrift 1879 framhålla betydelsen och värdet hos Windscheids Lehrbuch des Pandektenrechts för svenska jurister. Han framhöll verkets stora spridning, såväl inom som utanför Tysklands gränser, och betonade dess inflytande på domstolarnas rättspraxis, på lagstiftningen och på rättsvetenskap och juridiska studier i Tyskland: ”Detta arbete är hans vetenskapliga livsgärning, det är detta som lyftat honomtill den plats han ” 63 nu intar bland vetenskapens främste. Jhering och Windscheid var emellertid inte de enda framstående tyska jurister, som Ivar Afzelius knöt personliga kontakter med under sin studieresa 1874-75. Det bevarade samtida brevmaterialet ger vid handen att han i Leipzig också fick kontakt med kriminalisten Karl Binding,*'* specialisten på kyrkorätt Emil Friedberg*^ och med germanisten och rättshistorikern Otto Stobbe.** Av de här tre nämnda förefaller Afzelius haft störst respekt för Bindingsomvetenskapsman. Ett tecken härpå var att Afzelius efter åtskilliga månaders vistelse i Leipzig, då han inte längre var inställd på att besöka särskilt många föreläsningar,*^ ändå gav sig tid att lyssna på Bindings straffrättspraktikum.** Det är härvid att märka att han uppenbarligen aldrig var inställd på att syssla med straffrätt utan eljest koncentrerade sina studier till civilrätt. Afzelius hyste respekt för Fnedberg som lärarpersonlighet men ansåg honommindre betydande somvetenskapsman. För sitt nöjes skull hörde Afzelius honom ibland i statsrätt, ”... där han tydligen vill göra preussisk Reichs pro-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=