126 Jhering, som säkerligen hade många in- och utländska åhörare, kan ha träffat Afzelius 1875 men 1879 på grund av otillräckliga uppgifter i Afzelius’ brev haft svårt att associera till rätt person. Den uppenbara bristen på precision hos Afzelius’ uppgifter kan dock tyda på att han inte bara haft personlig kontakt utan också ansett att det inte hade varit nödvändigt att vara så exakt med en personlig bekant. Någon närmare personlig kontakt kan det ändå inte ha varit fråga om.^’’ Det bör betonas att i några av nekrologerna över Afzelius nämns uttryckligen som ett faktum, att han bedrivit studier i Leipzig och Göttingen för respektive Windscheid och Jhering.'’’’ Författaren Tor Hedberg, som efterträdde Afzelius somledamot av Svenska Akademien, hade vid teckningen av sin företrädare uppenbarligen tillgång till brevmaterial, delvis av allt att döma sådant som ej kunnat påträffas i de svenska arkiven för detta arbete. Det kan därför finnas skäl att här återge texten hos Hedberg, somhar relevans i detta sammanhang: ”Sina starkaste intryck mottog han av Windscheid i Leipzig och Jhermg i Göttingen, det dåtida Tysklands främsta jurister, sinsemellan varandra ganska olika. Windscheid var särskilt somföreläsare utomordentlig; Afzelius talar i sina brev med entusiasm om hans glänsande framställning av den romerska rättens system och omdet fruktbärande i hans personliga umgänge, somden unge svensken snart fick förmånen att åtnjuta. Jhering, som var en modernare ande, full av genialiska, nyskapande idéer, synes icke omedelbart hava utövat samma bländande inverkan, men intrycken från honom voro säkerligen djupare och varaktigare. Hedbergs påstående att Jherings intryck på Afzelius skulle varit djupare och varaktigare än Windscheids strider dock mot Afzelius’ egen uppgift till Thyselius 1915.'’^ Men även om Afzelius’ vistelse i Göttingen av allt att döma blev ganska kortvarig och den direkta kontakten med Jhering är svår att påvisa, utesluter detta ändå inte att Jhering via sina tryckta skrifter kan ha spelat en viktig roll för hans juridiska tänkande. De redan här anförda uppgifterna somanförs i den tryckta reserapporten, om nva tendenser mom tysk rättsvetenskap med Jhering som främsta namn stöder den uppfattningen. I en artikel i Naumanns tidskrift 1879 anmälde Afzelius femte upplagan av Windscheids Lehrbuch des Pandektenrechts. Det var dock ingen vanlig rescension utan mer en översikt av modern tysk-romersk rättsvetenskap, en kortfattad diskussion av tysk rättsdogmatisk metod samt några avsnitt om Windscheids och Jherings betydelse som rättsvetenskapsmän. Han framhöll därvid, att det inte gick att hävda att dessa båda skulle representera olika vetenskapliga riktningar, de hade utgått från Historiska skolan och de höll enligt Afzelius ”... i det stora hela fast vid mästarens grunduppfattning, att detta omdöme sakligt sett framstår som ytterst diskutabelt i dag och rimligen måste ha varit tveksamt redan under denna tid. Skillnaderna mellan Jherings och Windscheids uppfattningar var betydande. Jhering hade ju på ett avgörande sätt avlägsnat sig från Historiska skolan och pandektvetenskapen.^*^ « 55 » 57 Det bör betonas
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=