122 kom Afzelius att hyllas synnerligen kraftigt av en av skåltalarna, professorn i straffVcätt vid Stockholms Högskola Nils Stjernberg, där denne prisade honom som en av de ännu levande och närvarande ”hövdingagestalterna av dansken Julius Lassenoch norrmannen Francis Hagerup.^^ De här anförda beläggen på Ivar Afzelius’ betydelse som framstående jurist inomsin generation har varit starkt positiva till sin karaktär. Det finns emellertid också i politikern och landshövdingen Hugo Hamiltons dagböcker en allmän, skäligen negativ karakteristik av Ivar Afzelius ur framför allt politisk synvinkel. Hamilton hade läst juridik i Uppsala på 1870-talet, han hade varit vän med Afzelius sedan pojkåren och han ansåg sig känna honom bättre än flertalet människor. Ändå ansåg han sig ha svårt att förstå sig på Afzelius och menade att man i politiska sammanhang hade svårt att lita på honom. De sannolikt av både personliga och politiska skäl framträdande negativa dragen i Hamiltons karakteristik kan man kanske ändå i detta sammanhang försöka bortse ifrån, för att i stället ta fasta på de delar av Hamiltons uttalanden, som gäller Afzelius’ personlighet i allmänhet, intressanta just genom den eljest genomgående negativa helhetsbedömningen: ”Det är förresten en egendomlig människa . . . Hans begåvning kan med allt skäl kallas glänsande. När han är på sitt bästa humör, sprakar hans konversation av intelligens och kvickhet. Han är den elegantaste talare jag känner . . . Allt ifrån ungdomen har han därjämte utövat ett synnerligen starkt inflytande på sin omgivning. Han var alltid hövdingen, och fastän han förtryckte sina vänner och gång på gång sårade både dem och andra genom sin alldeles hänsynslösa kvickhet, böjde de sig alltid för honom och - höllo av honom. Omdömena om Afzelius må härröra från officiella festtal, nekrologer, personliga brev eller dagboksanteckningar, gemensamt för dem alla är ändock, att han framstod som en ledande gestalt inom sin juristgeneration, något av en hövding för att använda det på flera ställen begagnade tidstypiska uttrycket. Vid sidan av sin redan i yttre bemärkelse lysande karriär åtnjöt han också stort anseende som den ledande juristen. Hans kvantitativt ganska begränsade författarskap skattades högt.'^ Att en person med hans begåvning och hans anseende kom att influeras av den tyska rättsvetenskapen blev därför en faktor av grundläggande betydelse för receptionen av den rättsdogmatiska metoden. Låt oss här ett ögonblick återvända till Ivar Afzelius’ studietid i Leipzig. Det romerskrättsliga studiet och hans eget accepterande av den rättsdogmatiska metoden - utarbetad av pandektvetenskapsmännen - kom honomäven att förespråka en direkt svensk reception av denna. Man bör i detta sammanhang erinra sig att man vid denna tid uppenbarligen allmänt ansåg, att den nordiska rätten hade rönt mycket ringa inflytande från romersk rätt.‘’° Det är med utgångspunkt från denna uppfattning som man måste förstå Afzelius’ refle.xioner i ett av hans brev till Ludvig Annerstedt: ”Jag vet ej omman icke skulle kunna påstå att vi fått betala vår rätts oberoende av romersk rätt med vår rättsteoris « 23 Vid sidan » 28
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=