121 nämnde torde ha blivit bekant med Windscheid under smtidigare här redovisade studieresa till Leipzig våren och sommaren 1879. Den tyske rättsvetenskapsmannen uttryckte tidigt den förhoppningen att Afzelius skulle kunna lämna ett bidrag till . . der geistigen Verbindung der beiden stammvervandten Nationen (enligt brev 25/2 1877).” Merparten av breven innehåller dock bara rent personliga uppgifter om karriär, hälsa, familjeförhållanden och dylikt och de tyder inte på något större mått av vetenskapligt tankeutbyte mellan de båda. Den personliga kontakten var dock så pass väl etablerad att Windscheid kunde be Afzelius hjälpa honom, hur han skulle förfara etikettmässigt i samband med att han erhållit kommendörstecknet av andra graden av Nordst)erneorden (enligt brev 10/11 och 24/ 11 1881). Å andra sidan kunde Windscheid lämna Afzelius besked omatt denne kunde finna uppgifter omde preussiska domstolarnas verksamhet i visst avseende i ett bestämt nummer av Justiz Ministerialblatt 1881. Dessa uppgifter utnyttjade sig Afzelius av i ett arbete, som han följande år utgav. Grunddragen av rättegångsförfarandet i tvistemål. 1 Afzelius’ brevsamling finns även ett oavslutat, något osammanhängande, odaterat brevkoncept från Afzelius till Windscheid. I övre hörnet av detta står orden ”från Köln till Windscheid” - av handskriften och bläckets utseende att döma tillskrivet senare. Innehållet i konceptet tyder på att det var ett utkast till/ kopia av ett brev som avsänts i samband med en resa till Tyskland somAfzelius torde ha företagit för att undersöka det tyska domstolsväsendet, vilket kan ha haft sammanhang med det arbete för Nya Lagberedningen som han utförde i egenskap av expert och som resulterade i arbetet Grunddragen av rättegången i ,viscemål(l882). Ivar Afzelius kan således konstateras ha rönt stark inverkan från tyskt juridiskt tänkande — och då främst Windscheid och i viss mån även från Jhering (Afzelius översatte personligen Jherings Der Kampf ums’ Recht till svenska 1879.). Han måste betraktas som en nyckelperson i detta sammanhang, ty han komatt uppfattas som den ledande juristen inom sin generation. Han gjorde en anmärkningsvärd karriär. Afzelius blev först e. o. professor i processrätt, därpå revisionssekreterare, justitieråd, ordförande i Lagberedningen och slutligen president i Svea Hovrätt. Dessutom var han aktiv inomdet politiska livet och under många år ledamot av första kammaren och talman där 1911-15. Inom kulturlivet var han medlem av Vetenskapsakademien och Vitterhetsakademien samt en av de Arton i Svenska Akademien. Vid sidan om dessa yttre fakta kan man även finna en rad uttalanden som vittnar om uppfattningen om Afzelius’ ledande roll som jurist. Ett exempel härpå är Vilhelm Sjögrens hyllningsartikel till hans sjuttioårsdag: ”Genom kraften av sin personlighet har Afzelius länge varit den främst ledande viljan in om det samtida svenska rättslivet. « 24 När de nordiska juristmötena återupptogs 1919 i Stockholm efter att ha legat nere sedan unionsupplösningen 1905,
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=