110 för vad som var acceptabelt inom hans vetenskap vid denna tid. I och för sig kan detta vara en begriplig hållning för en ung forskare, somville få sina forskningsresultat accepterade men det är samtidigt av intresse, då det ger en antydan om hur långt en svensk rättsvetenskapsman kunde gå mom ramen för den befintliga rättsvetenskapen. Hagströmer fann inte någon av de dittills genomgångna teorierna omaktiebolagets juridiska karaktär acceptabel. Man måste därför finna en annan ”konstruktionsprincip för aktiebolaget enligt svensk rätt.” Är det aktiebolaget eller aktieägarna som är att betrakta som rättssubjekt (vad avser bolagets rättigheter)? Den frågan anser sig Hagströmer redan ha indirekt besvarat genom sitt tidigare förda resonemang. Då bolaget inte kan anses ha en egen personlighet, måste det vara aktieägarna som är subjekt för bolagets förmögenhet. Han är övertygad om att aktieägarna allmänt sett delar denna uppfattning; de vill säkerligen inte avstå från en del av sina tillgångar till ett helt nytt rättssubjekt, avskiljt från dem själva. Eftersom det är ur deras vilja bolaget uppkommer, kan denna deras uppfattning inte undgå att tillmätas en vikt i sammanhanget. Vad är då rent juridiskt tekniskt uttrycket för deras egenskap av rättssubjekt, frågar Hagströmer. Anhängarna av personteorin anser deras rätt vara en fordringsrätt medan företrädarna för societasteorin betecknar den som en medfordringsrätt (romersk medegendom). Båda ståndpunkterna finner Hagströmer vara sakligt ohållbara. Han finner det i stället vara möjligt att flera aktieägare gemensamt äger samma sak i sin helhet. Varje enskilds rätt gäller hela saken, inte en ideell del, men den motsvarar inte ett dominiumenligt romerskrättsliga principer, om inte alla aktieägarna gemensamt enar sig om en ståndpunkt, en vilja. Hagströmer är övertygad om att man kan tillämpa ett dylikt betraktelsesätt på aktiebolaget. Men därmed skulle man stöta på besvärliga juridiska problem av teoretisk natur: ”Fruktbart för den positiv-rättsliga konstruktionen lärer det emellertid aldrig bliva, förrän den svenska rättsvetenskapen utrett den vanliga samegendomens natur, vilket åter förutsätter en lösning av det stora problemet; äganderättsbegreppet i den nyare rätten. Hagströmer ansåg dock att det fanns en annan möjlighet att lösa problemet. Aktieägarna skulle kunna ses som berättigade på samma sätt somvanliga samägare, till var sin andel av bolagets förmögenhet: ”Men betraktar man demfrån denna synpunkt, finner man lätt, att medäganderättsprincipen icke räcker att ensam konstruera aktiebolagsförhållandet, utan måste man dessutomhos varje aktieägare erkänna ett rättsligt anspråk, som vilar å de övrigas ideella anparter och går ut på att de skola tjäna bolagets ändamål. Genom aktieägarnas solidariska rättsanspråk på varandra, begränsas den enskilde aktieägarens handlingsfrihet i viktiga avseenden. Han kan inte bryta ut sin andel av den gemensamma äganderätten, han kan inte till tredje man överlåta rätt till denna, somskulle medföra att den undandrogs syftet att tjäna bolagw 41 « 41
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=