108 Gustav Demelius, Albert Köppen och Bernhard Windscheid. Enligt denna uppfattning behövs det inte något rättssubjekt i formav en fysisk person för att rätt skall uppkomma i subjektiv bemärkelse. Man tänker sig att en förmögenhet inte utgår från en annan persons vilja utan ägnas åt ett bestämt syfte (Zweckvermögen). All verksamhet sombedrives i kollektiva former kan inordnas under detta begrepp, sålunda även aktiebolaget: ”De, somingå ett aktiebolag, bilda en ny, inåt som utåt självständig förmögenhet, som ägnas åt ett bestämt ändamål, vilket ändamål, det må förverkliga sig däri, att bolagets förmögenhetsoperationer komma aktieägarna tillgodo eller i något annat, just är det, som sammanhåller förmögenhetsmassan till ett helt. Hagströmer anser emellertid inte heller föreställningen om subjektlösa förmögenheter vara hållbar; egentligen är den inte alldeles ny, de rättsvetenskapsmän som ser en juridisk person i aktiebolaget har redan varit inne på dvlika tankegångar tidigare. Förtjänsten hos denna teori är dock enligt Hagströmer att man avstått från att använda sig av juridiska fiktioner, att man bland dess företrädare försöker se verkligheten som den är: ”Härigenom kommer den emellertid i öppen strid med ett av rättslärans axiom, en strid, somfiktionsteorin tror sig undgå genom att kalla förmögenheten en person. Detta axiom är, att rättigheter med nödvändighet förutsätta ett personligt väsen som subjekt. Man kan väl knappast på allvar vilja påstå, att den nyare rättsutvecklingen rubbat detta axiom, och att den moderna rätten icke för varje rättsligt skydd fordrar, och där söker den yttersta grunden, varför förmögenhetskomplexet av rätten sammanhålles till ett helt, vilket i vissa fall erbjuder en viss likhet med en princip och icke går tillbaka till dem, vilkas intresse detta ändamål representerar, och där söker den yttersta grunden, varför förmögenhetskomplexet av rätten sammanhålles till ett helt, vilket i vissa fall erbjuder en viss likhet med en förmögenhet, vars medelpunkt bildas av en självständig persons vilja. Det är intressant att söka följa Hagströmers argumentation på denna punkt. Hela hans resonemang bygger på ett axiom, från vilket han sedan söker deducera fram en slutsats i polemik med den ståndpunkt han själv inte omfattar. Detta axiom är således att rättigheter för att åtn)uta rättsskydd inom rättsordningen förutsätter fysiska personer som innehavare av dessa rättigheter. Den dåtida moderna rättsutvecklingen skulle inte ha rubbat på denna självklara sats, säger Hagströmer, men märkligt nog stöder han inte på denna vitala punkt sm framställning genom någon nothänvisning. Det är sannolikt, att han fann denna sats i sig så självklar och allmänt omfattad, att den inte behövde erhålla stöd genom någon hänvisning till andra rättsvetenskapsmäns uppfattning. Samtidigt måste man dock konstatera att en jurist som Windscheid uppenbarligen inte delade Hagströmers uppfattning. Windscheid säger att även om människan är det naturliga och mest nära till hands liggande rättssubjektet, är hon ändå inte den enda möjligheten och den som ensam förekommer: ”Möglich 1st auch das Verhältniss, dass Rechte und Verbindlichkeiten bestehen ohne an einen Menschen als ihren Träger angekniipft zu sein. " 33 55 34 « 33
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=