105 ende betalas. 1 och med att aktiekapitalet inbetalats finns det därefter inte något obligatoriskt förhållande mellan aktieägarna inom bolaget. Aktieägarna behöver inte betala någonting mer till bolaget, de behöver inte delta i bolagsstämma eller på annat sätt agera personligen för att befordra bolagets verksamhet. Följdaktligen menar Hagströmer ”. . . kan således det obligatoriska momentet saknas.” Är det dessutom som regel så att det saknas, kan inte ett aktiebolag ”. . . konstrueras såsom en romersk societas. Vanligare än uppfattningen om aktiebolaget såsom en societas var uppfattningen att det är en juridisk person, eller som Hagströmer säger en romersk universitas (personteorin).Anhängarna av denna teori anser att det är möjligt att det finns juridiska personer somhar karaktären av rättssubjekt (vid sidan av fysiska personer) och enligt detta synsätt skall därför aktiebolaget erkännas somett Självständigt rättssubjekt. De jurister somHagströmer nämner somanhängare av denna teori är Baron, Wilhelm Endemann, Herrman, Johannes Emil Kuntze och Achilles Renaud.^’ Gemensamt för de ovan nämnda författarna är att de anser, att aktiebolagets karaktär av juridisk person utmärkes av att bolaget har egen förmögenhet och att det kan ingå olika tvper av avtal, både i förhållande till sina egna aktieägare och i förhållande till utomstående, till tredjeman. Om detta vore sant, skulle aktiebolagets personliga karaktär obestridligen vara fastställd. Hagströmer ifrågasätter emellertid just detta resonemang. Om det förhöll sig på detta vis man ovillkorligen i aktiebolaget kunna skönja ett från de enskilda aktieägarna särskilt intresse.”"’ Förutsättningen härför skulle vara, att bolaget skulle ha ett från medlemmarna avskiljt intresse, som är rättsligt skyddat och som skulle framgå av att aktieägarna mte skulle vara suveräna inom bolagets förmögenhetsområde. Det sistnämnda skulle då i mer eller mindre omfattning vara undantaget från delägarnas fria dispositionsrätt. Men den förutsättningen håller inte, menar Hagströmer. Det finns inget sådant rättsligt skyddat intresse inom bolaget."’ Det räcker härvid inte med att en enskild aktieägare inte på egen hand kan göra gällande en rättighet som delbar inombolaget. Detta visar nämligen endast att den enskilde aktieägaren inte ensam kontrollerar en viss matematisk del av aktiebolagets förmögenhetsobjekt. Att så är förhållandet hänger samman med de inbördes förhållandena mellan aktieägarna. Om man däremot kunde påvisa att aktieägarna inte ens gemensamt har kontrollen och makten över bolagets tillgångar, vore det en annan sak. Men det kan man inte, menar Hagströmer, inte ens personteorins anhängare är i stånd till det. Hagströmer behandlar därefter ett annat argument för att den dåvarande moderna rätten skulle tillerkänna aktiebolaget karaktären av en juridisk person. Det skulle hänga samman med det sätt bolaget var organiserat - både till det inre och det yttre. Enligt detta synsätt skulle det enbart bero på att man i aktiebolaget kunnat fastställa en från de enskilda aktieägarna åtskild rättslig vilja för att man skulle kunna rättfärdiga att majoritetsbeslut skall gälla inomak- « 19 ”. . . skulle
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=