97 Hagströmer har ofta kommit att sammankopplas med Binding,^'’ kanske därför att han inte ville acceptera Franz von Liszts läror och därför att han e) ville gå med i Internationella Kriminalistföreningen, när denna startade 1889.^^ Breven till Mittag-Leffler visar dock att Hagströmer åtminstone vid denna tidpunkt (1879) ställde sig ganska reserverad gentemot Binding, även om han medgav, att denne var en forskare av högsta klass. Han hoppades dock kunna få ut en del av den personliga samvaron med Binding, som enligt uppgift av Ivar Afzelius'^ var välvillig och tillgänglig för personliga samtal med andra forskare: ”Samvaron med Binding bör dock åtminstone ha det goda med sig att, om jag ock ej får något vetande direkt av honom, som tillfredsställer mig, jag möjligen kan få impulser under hans föreläsningar och samtal med honom samt kan få tillfälle att i samtal med en överlägsen person - ty en sådan är han utan all fråga - få pröva, ommina egna funderingar här och där duga till någonHagströmer var uppenbarligen ganska missnöjd med eller åtminstone « 28 ting. tveksam över sina egna kunskaper och teorier inom straffrätten. Hagströmer fann anlecfning att vara belåten mecf resultatet av sin resa, även om denna inte givit honom vad han ursprungligen hoppats på. Hans vistelse i Tyskland skulle - till skillnad mot vad som varit fallet med Mittag-Lefflers under tidigare år - inte komma att ”. . . göra revolution i min vetenskapliga utveckling. Förhållandet inom mitt ämne kan på intet sätt jämföras med förhållandet inom Ditt. I Kriminalrätten finns så gott som allt, som blivit tänkt och sagt och somär av någon betydelse, nedlagt i tryck. Föreläsningarna innehåller så gott som aldrig något nytt. Under de enskilda samtalen erbjudes däremot visserligen rika tillfallen till fruktbart tankeutbyte, vilket jag samvetsgrant begagnar . . . Huvudvinsten av denna resa blir den, att jag tar hemdels den övertygelsen, att det ej är egen inskränkthet^ somhindrat mig att begripa och acceptera en mängd av de gängse lärorna, vadan jag sålunda kan med friskt mod gripa mig an med att söka på egen hand fundera ut det, sombättre kan tillfredsställa mig, dels den övertygelsen, att det ej är något metodiskt falskt i mitt sätt att arbeta, under det att detta i min tanke är fallet t.ex. med den mig genom kunskaper och genialitet så vida överlägsne Binding."*^ Svårigheterna att komma någon vart inom sin vetenskap brottades Hagströmer allvarligt med. Stundtals tvivlade han på sin disciplins framtid. Han fann det vara ”... bedrövligt att kanske vid 4 och 30 års ålder fåfängt söka en fast punkt i sitt vetande . . . Kanske ett helt liv av sådant här famlande utan resultat, kanske ett positivt bevis, att hela den vetenskap, jag ägnat mig åt, är omöjlig. Vad Hagströmer kan ha avsett med sina uttalande omatt Binding skulle arbetat ”metodiskt falskt” liksom att det vetenskapliga arbetet var ”omöjligt” är svårt att uttala en uppfattning utan en närmare genomgång och analys av Hagströmers straffrättsliga författarskap. Hagströmer ansåg den främsta vinsten med sin resa ha varit att han fått möjlighet till ostört arbete, att han kunnat ägna sig åt studierna för deras egen skull, vilket han tidigare aldrig fått tillfälle till. " 30 7
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=