95 Vid denna tid - våren 1874 - beslöt sig Hagströmer att speeiminera inomde ämnen som hörde hemma under Johan Lindblads professur, d.v.s. straffrätt, processrätt och rättshistoria. Straffrätten var då ett ganska obearbetat fält inom svensk rättsvetenskap. Visserligen hade Knut Ohvecrona utgivit några viktiga arbeten Omdödsstraffet (1866 - även översatt till franska 1868) och Omorsakerna till återfall i brott (1872), men professor Lindblad ansågs vara föga vetenskapligt intresserad.'" Marken var därför föga bearbetad och det bör ha varit frestande för en ung rättsvetenskapsman att ägna sig åt straffrätt, ett område där mycket hade ändrats under den gångna delen av 1800-talet. Nya straffteorier hade utvecklats, likaså nya typer av fängelse- och andra påföljdssystem. Dessutom hade Sverige 1864 fått en ny strafflag, som behövde bh föremål för en vetenskaplig bearbetning. För en samvetsgrann och ambitiös forskare som Hagströmer framstod dock situationen som bekymmersam. Han kände sig befinna sig i ett allvarligt underläge i förhållande till t.ex. de tyska forskarna. Uppenbarligen uppmanade Mittag-Leffler honom att ge sig ut till Tyskland för att forska och lära men det fanns praktiska svårigheter för Hagströmer att kunna följa uppmaningen. Johan Hagströmer var nygift 1874 och snart kom det barn i huset, som han hade svårt att lämna. I och för sig ville han gärna höraJhering föreläsa, men det fick vänta. Det var nödvändigt för honomatt lång tid arbeta med svenskt lagmaterial: ”PTSr mig måste ändå den svenska rätten och det svenska rättslivct bli det konkreta underlaget för min vetenskapliga verksamhet och dessa måste av skäl, som jag nu ej hinner utveckla, studeras här. Ur böcker - vi ha ju nästan ingen juridisk litteratur - kan det blott till ringa del ske. Hela detta material måste jag vara herre över fullständigt, innan jag kan tillgodogöra mig de utländska vetenskapsmännens föreläsningar eller samtal. Varje deduktion, varje bevisföring av dem måste jag - så att säga — transponera för mig å den svenska rätten. Det är på denna jag måste pröva varje sats i bevisningen, och ännu behärskar jag ej i någon mån denna rätt så som behövs för detta ändamål. Just bristen på litteratur och svårtillgängligheten i det svenska materialet var ett allvarligt handicap för hans juridiska bildning, ansåg Hagströmer: ”. . . Där fattas mig mycket, mycket innan jag blir så hemmastadd att jag kan överskåda de rättsliga företeelserna och kan med någon tillförsikt resa dessa abstrakta allmänna lagar. Därvidlag står den unge tyske juristen så oerhört över mig och jag motser vid ett umgänge med dem mycket genanta frågor om svenska förhållanden som jag ej kan redogöra för. Orsaken kan ligga mycket däri, att jag haft så kort studietid. Det hade dröjt lång tid innan Hagströmer fått vetenskapligt intresse för juridik, avhandlingen hade rört ett specialproblem och så fort han blivit docent, hade han fått lärarförordnanden, som medförde krav på att föreläsningar av ”medelmåttigt” värde skulle hållas för studenterna: ”Allt detta kommer att mycket försena min juridiska utbildning. Jag kan ej motse att förr än om flera år stå så pass rustad med säker detaljkunskap, som behövs för att kunna bygga »> 16 ” 16
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=