94 Beträffande Afzelius’ kritik mot hans citatteknik vidgick han delvis att denna var berättigad men obefogad i andra avseenden: ”Du har fullkomligt rätt däri, att mer och mindre obskura författare fanns citerade bredvid berömda namn. Men du har orätt i, att orsaken vant en brist på möjlighet att notera deras värde, vilken blott kan fyllas genomvistelse utomlands. När jag skrev min avhandling var jag mycket tveksam huru jag skulle citera, om jag alldeles skulle ignorera de arbeten av andra och tredje rangen, som jag begagnat, åtminstone dem jag begagnat utan något utbyte. Då jag emellertid offrat ohyggligt med tid på att genomgå all litteratur utan undantag, som stod att anskaffa i mitt ämne, så tyckte jag att jag åtminstone ville hava så pass mycket valuta därför, som genom citat visa, att jag genomsnokat dem. Det var måhända dumt gjort och säkerligen hade jag ej gjort så, ommitt arbete utgivits t.ex. på tyska och framträtt med större anspråk. Nu var det ju blott ett docentspecimen, ett slags kunskapsprov, som av få skulle läsas och bedömas här i Uppsala.” Hagströmer var medveten om att hans förfaringssätt kunde missförstås och uppfattas som att han ägde bristande urskiljningsförmåga men fann ändå det svårt att tro att det kunde tydas så att han jämställde de enklaste ”... gradualdisputationer och de läroböcker av måttligt värde . . . med de erkänt utmärkta arbeten”, vilka han också citerat.'^ Hagströmers långa försvar för sin citatteknik har här återgivits nästan helt oavkortat, bl.a. därför att det i sig är av intresse för hur en ung rättsvetenskapsman vid den här tiden såg på den hantverksmässiga sidan av sitt arbete. Den långrandiga utläggningen skulle kunna tyda på att Hagströmer var medveten om att han försvarade en svag sak. Härpå tyder delvis också hans mycket hovsamma formuleringar, som ju bär vittne om att han senare knappast skulle ha gått till väga på det beskrivna viset. Å andra sidan var Hagströmer ofta ganska omständlig i sina brev, somtenderade att bli mycket långa, när han skrev till en vän 1 en fråga, som engagerade honom. Önskemålet att redovisa all genomgången litteratur och inte enbart den som verkligen kommit till användning var sannolikt ganska vanlig bland unga vetenskapsmän och Hagströmers argumentering på den punkten kan nog anses trovärdig. Däremot blir det mera tveksamt, när han anger arbetets begränsade ambitionsgrad, dess karaktär av kunskapsprov som skäl för sitt förfaringssätt. Om han skulle ha utgivit sin avhandling på tyska, skulle han minsann inte ha gått till väga så som nu varit fallet! Då hade han tydligen varit tvungen — det måste man underförstå - att visa prov på en helt annan stringens med hänvisningstekniken än som varit nödvändigt i Uppsala. Förklaringen låter litet sökt, varför skulle Hagströmer medvetet ha sänkt sin ambitionsnivå bara för att han skrev på svenska? Hagströmer förklarar litet för mycket, hans argumentering hänger inte riktigt ihop. Oavsett om man accepterar Hagströmers argumentering eller inte, ger den ändå vid handen, att han menade, att man kunde publicera någonting kvalitativt sämre på svenska än man kunde tillåta sig om man skrev på tyska.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=