JAN-OLOF SUNDELL Tysk påverkan ° svensk civilrättsdoktrin 1870-1914 pa Ur Winroth: Om tjcnsiehjonsförhallandct enlij;t svensk r.itt s. 11 Tj"- (./>(»!. 1 frlgt ?■ Ut> I I -Il - III I ■ 1 . ■ h tl- ' • .1 l ilr*t •r f i' ; I.. - • t. I , - 1 ^Jri kjr».- ' ' r. ! L : o; :i I.. ■ i t. ■ ^ 11: . t* • (J •) dsr ' v-v - , Il iiri • T., ,i. ‘ 7 1 ";' 7 ;v > !■ „= ..Ir* . ■ iO ■ 11 töi *.[. •. •-f'. • ■ ' ' - : K l l e • r r t luk' h t ; ly-Vi \ ni iV t e' inn » t Ft; n I il . ' 0.1 : 1, V- Il l . I ,i', t 1 ‘ i: h’ r.- ^ h ; -!-r ij . . ! : i ■ filIV . o. i % :: I; . ■ . . ‘ i ■ i.|, : i i 1. ; Vi i -■.rii’-'1'ij’ it 7* t . (iik“ [ ' ri tl L i I -?n .'.1 ' =i .orsoi- ■ 11 ‘7 r7.^7. Cl'- l ll. .■:r. (lotl
t I
i
SKRIFTER UTGIVNA AV INSTITUTET FÖR RÄTTSHISTORISK FORSKNING GRUNDAT AV GUSTAV OCH CARIN OLIN
, '/•T-- V---^ -T' •■! f r; f. •.* ■, ’jU . .■*• ■' '1 .-■• i-T t-r / ^■i » • /-.i 1 : f.-. ' *« r. !, - r !•. ; - ; •i , •" , • •• -r -J i r-'TttV'söSi' i’t-i ■-' ' J-ii: ; ‘ u ^ i • V fV.’ !'■
SKRIFTER UTGIVNA AV INSTITUTET FÖR RÄTTSHISTORISK FORSKNING GRUNDAT AV GUSTAV OCH CARIN OFIN SERIENI • • RATTSHISTORISKT BIBLIOTEK FYRTIONDE BANDET A.-B. NORDISKA BOKHANDELN, STOCKHOl.M I DISTRIBUTION
\
JAN-OLOF SUNDELL Tysk påverkan på svensk civilrättsdoktrin 1870-1914 MIT DEUTSCHER ZUSAMMENFASSUNG
Doctoral dissertation at Uppsala University 1987 Abstract Sundell, J.-O. 1987. Tysk påverkan på svensk civilrättsdoktrin 1870—1914. (German Influence on Swedish private Law jurisprudence.) Skrifter utgivna av Institutet för rättshistorisk forskning Grundat av Gustav och Carin Olin. Rättshistoriskt bibliotek. Bd 40, 382 pp. Stockholm. ISBN 91-85190-34-9 inb. Sweden belongs to the legal tradition of continental Europe. During the nineteenth centurv German jurisprudence became the most important one in Europe. The period 1870-1914 is characterized bv a strong general cultural influence from Germany on Sw’eden, not at least in regard to the legal area. German jurisprudence became of utmost importance during this period to the Swedish legal scholars. They got their theoretical models from Germany, thev went there for studies and they established personal and intellectual contacts there. There has been a general unprecise opinion about this sort of influence but sofar no systematic studv has been done to clarify what and how it really happened. German influence on Swedish private lawjurisprudence aims to fill this gap in our knowledge. The central part of this thesis consists of a study of the dissertations of eight important Swedish legal scholars and the initial forming of their legal minds. The purpose has been to elucidate how their legal thinking is reflected in their dissertations. These Swedish legal scholars have thereby been influenced bv legal views expressed in German jurisprudence and thev have taken over the dogmatic method of analyzing private law'. The dissertation is in Swedish with a summary m German. Jan-Olof Sundell, Department of History, Uppsala University, S:t Larsgatan 2, S-75220 Uppsala, Sweden and Faculty of law, Stockholm University, S-10691 Stockholm, Sweden. ISBN91-85190-34-9 ISSN 0081-6531 ©Jan-Olof Sundell and Institutet för rättshistorisk forskning Printed in Sweden Bloms Boktryckeri, Lund 1987 Den på seriens titelsida avbildade medaljen över Johan Stiernhöök är slagen av Svenska Akademien 1837. Den är graverad av C. M. Malmgren.
Förord Arbetet med denna doktorsavhandling påbörjades hösten 1972. Samtidigt med arbetet har jag uppehållit olika befattningar som lärare i rättshistoria vid Juridiska fakulteten, Stockholms Universitet. Jag har därför anledning att framföra ett tack till personer som på olika sätt har hjälpt mig med mitt vetenskapliga arbete. Den förste akademiske lärare som påverkat mig i min syn på historia som vetenskap är professor Wilhelm Carlgren, som i slutet av 1950-talet fungerade som docent vid Historiska institutionen vid Stockholms Universitet. Under mina studier i statskunskap kom jag att fängslas av professor Gunnar Heckscher som akademisk lärare. Genomhonomkom )ag dels att under ett antal år att knytas till den Statsvetenskapliga Institutionen, dels att samverka med honom i politiskt arbete. När )ag började mina doktorandstudier i historia 1971, blev framlidne professor Sven Ulric Palme min lärare. Genomhonom komjag in i en ny och bredare forskningsmiljö. Under ett år i slutet av 1970-talet hade jag Docent Stig Ekman sommin handledare för mitt avhandlingsarbete. Sedan 1978 har jag haft professor Rolf Torstendahl, först i Stockholm och sedan i Uppsala som min handledare. Han har hela tiden hjälpt mig i mitt arbete med sin idérikedom och den konstruktiva kntik han framfört på mitt arbete alltefter som detta framskridit. Uppslaget till denna avhandling gavs av min dåvarande arbetsledare i ämnet rättshistoria professor emeritus Erik Anners och utan hans stöd och h)älp skulle den här avhandlingen aldrig blivit skriven. Jag sätter också stort värde på konstruktiva och uppslagsgivande samtal med hans efterträdare i rättshistoria professor Glaes Peterson. Professor emeritus Sten Gagnér i Miinchen har också varit mig behjälplig genom aktivt intresse och stor entusiasm för mitt arbete. Hans tidigare assistent, numera professor i rättshistoria vid universitetet i Hannover Joachim Ruckert gav mig 1973 ovärderlig hjälp med att få en uppfattning om forskningsläget rörande 1800-talets tyska rättsutveckling och gav också värdefull assistans vid ett nytt besök i Tyskland sommaren 1985. Vid samma tid hade jag också förmånen att få ett kapitel ur avhandlingen behandlad vid ett seminarium i Miinchen under professor Gagnérs ordförandeskap, varvid Dr. Maxiliane Kriechbaum fungerade som en konstruktiv och energisk opponent.
8 Jag vill också tacka Institutet för rättshistorisk forskning för att min avhandling tagits upp i dess skriftserie och för stöd i formav reseanslag samt stipendium för forskning under sammanlagt 18 månader. Det mycket tidsödande insamlandet av det otryckta källmaterialet försiggick i huvudsak med hjälp härav under tiden 1975-77. Jag vill också tacka alla de otaliga vänliga bibliotekarier somhjälpt mig under mitt forskningsarbete vid Stockholms Universitetsbibliotek, Kungliga Biblioteket. Riksarkivet, Lunds Universitetsbibliotek, Uppsala Universitetsbibliotek och Bayerische Staatsbibliothek. Ett särskilt tack går också till Dr. Hartmut Böttcher, som 1976 hjälpte mig att gå igenom Karl von Amiras samling i Bayerische Staatsbibliothek och förse mig mig med fotostatkopiors av Hjalmar Hammarskjölds brev till Amira. Helge Dahl har å fru Eva Wigforss’ vägnar givit mig tillstånd att använda brev från Osten Undén till Ernst Wigforss, vilka i original förvaras i den sistnämndes samling i Lunds Universitetsbibliotek och 1 kopia i den förstnämndes samling på Kungliga Biblioteket. Under slutstadiet av mitt arbete har jag också haft stor hjälp av professorerna Carl Martin Roos och Eva Österberg, som läst avhandlingen och framfört konstruktiv kritik. Vid arbetet med utformningen av den tyska sammanfattningen har jag haft ovärderlig hjälp av professor Dieter Strauch, Köln, som rensat bort de värsta språkliga felen och försökt ge den en hygglig tysk språkdräkt. Stockholm i april 1987 Jan-Olof Sundell
Innehåll Förord Innehåll Förkortningar Inledning Kap. 1. Allmänkulturell bakgrund Kap. 2. Den juridiska bakgrunden Kap. 3 Den tyska juridiska utvecklingen under 1800-talet Kap. 4. Från lagfarenhet till rättsvetenskap Kap. 5. Johan Hagströmers bildningsväg Kap. 6. Johan Flagströmers Om aktiebolag Kap. 7. Ivar Afzelius’ bildningsväg Kap. 8. Ivar Afzelius’ Om cession Kap. 9. Alfred Winroths bildningsväg Kap. 10. Alfred Winroths Omtjänstehjonsförhällandet ... Kap. 11. Ernst Tryggers bildningsväg Kap. 12. Ernst Tryggers Om fullmakt Kap. 13. Hjalmar Hammarskjölds bildningsväg Kap. 14. Hjalmar Hammarskjölds Omfraktavtalet Kap. 15. Tore Alméns bildningsväg Kap. 16. Tore Alméns Om auktion Kap. 17. Vilhelm Lundstedts bildningsväg Kap. 18. Vilhelm Lundstedts Avtal angående prestation till tredje man Kap. 19. Osten Undéns bildningsväg Kap. 20. Osten Undéns Kollektivavtalet Kap. 21. Synen pä den Historiska skolan, den romerska rätten och den juridiska metoden 7 9 10 11 20 25 45 77 91 101 117 141 157 169 178 182 198 213 232 235 250 252 271 279 297 Avslutning Zusammenfassung Käll- och litteraturförteckning Personregister 319 331 364 378
Använda förkortningar ABGB=Allgemeines Biirgerliches Gesetzbuch fiir die deutschen Erblände, Österrikes civillag från 1811. AcP=Archiv fiir die zivilistische Praxis. ADHGB=Allgemeines Deutsches Handelsgesetzbuch, den tyska handelslagboken från 1861. ALR=Allgemeines' Landrecht fiir die preussischen Staaten, det preussiska lagverket från 1794. ARSP=Archiv fiir Rechts- und Sozialphilosophie. BGB=Biirgerliches Gesetzbuch, det tyska lagverket frän 1900. BSTB=Bayerische Staatsbibliothek (Miinchen). Goldschmidts Zeitschrift =ZGHR. FJFT=Tidskrift utgiven av Juridiska föreningen i Finland. Jherings Jahrbiicher =Jahrbucher fiir die Dogmatik des heutigen römischen und deutschen Privatrechts, utgivna av Gerber och Jhering. KB=Kungliga Biblioteket. LUB=Lunds Universitetsbibliotek. Naumanns Tidskrift =Tidskrift för Lagstiftning, Lagskipnmg och Förvaltning, utgiven av Ghnstian Naumann. NJA=Nytt Juridiskt Arkiv. RA=Riksarkivet. SBL=Svenskt Biografiskt Lexikon. SSA=Stockholms Stadsarkiv. StvT=Statsvetenskaplig Tidskrift. SvJT=Svensk Juristtidning. SvMoKv=Svenska Män och Kvinnor. SZ=Zeitschrift der Savignv-Stiftung fur Rechtsgeschichte, RomAbt =Romanistischer Abteilung, GermAbt —Germanistischer Abteilung. TfR=Tidsskrift for Retsvidenskab. UUB=Uppsala Universitetsbibliotek. ZGHR=Zeitschrift fur das gesamte Handelsrecht. ZGeschRW=Zeitschrift fiir geschichtliche Rechtswissenschaft. ZVerglRW■—Zeitschrift fiir vergleichende Rechtswissenschaft.
Inledning Disposition, uppgift, metod och källor Det juridiska tänkandet har en central plats inom ett samhälles normsystem. Det har en stor teoretisk betydelse tör utformningen av rättsvetenskapen och dess metodlära och spelar samtidigt en betydande praktisk roll för utformningen av regler tör att lösa konflikter och för att beivra överträdelser av regelsystemet. Den del av rättsvetenskapen som behandlar frågor om gällande rätt (och det är den ojämförligt största delen) kan också få en stor praktisk betydelse. Teoretiskt och praktiskt )uridiskt arbete hänger mycket nära samman. Här finns en betydande skillnad i förhållande till andra vetenskapsgrenar. En humanist kan exempelvis säga att källmaterialet mte medger möjligheter att dra några bestämda slutsatser. Då det mte finns några säkra källor till kunskap, kan vi inte lämna några bestämda utsagor om hur det förhåller sig. Ett sådant förhållningssätt är främmande för juristen. Både vad gäller den teoretiskt och den praktiskt verksamme )uristen finns det ett krav på att han/hon skall lämna ett klart besked. Det gäller att ta tvdhg ställning i en bestämd fråga. Den juridiska verksamheten är decisionistisk till sm karaktär. Den del av rättsvetenskapen, som sysslar med gällande rätt, har ett krav på sig att vara praktisk nyttig, att lämna ledning åt den praktiska juridikens aktörer och hjälpa dem i deras beslutsfattande. Professionellt skolade jurister spelar en viktig roll i s.k. utvecklade samhällen. Det måste därför vara en viktig forskningsuppgift att undersöka grunderna för deras teoretiska synsätt och deras arbetsmetod. Den här unciersökningen kommer att syssla med det teoretiska juridiska tänkandet inomsvensk civilrätt under slutet av 1800-talet och börpin av 1900-talet. Under 1800-talet var civilrätten den juridiska basvetenskapen. Det var momdess revir man arbetade fram en metod att analysera juridiska problem, som senare komatt överföras till andra delar av juridiken. Den juridiska doktrinen är inte konstant utan förändras över tid och påverkas också av faktorer utanför det egna området. När samhället förändras, förändras också förutsättningarna för den juridiska doktrinen. Medvetenheten om detta förhållande har dock ofta varit ganska bristfällig. Inte sällan har teoretiska jurister sysslat med problem av så utpräglat subtil och verklighetsfrämmande karaktär att deras verksamhet har blivit något av en Part pour lart. Därtill kommer att man gärna velat markera den egna verksamhetens betydelse genom att
12 betona den strikt juridiska karaktären av gjorda analyser, i vilka icke-juridiska aspekter inte tolererats få ingå. Sverige är rättsligt sett en del av den kontinentaleuropeiska rättsliga traditionen. Gemensamt för denna är att man utgår från skriven lag som den centrala rättskällan. Detta gäller för Sveriges del alltsedan medeltiden. Detta förhållande har utgjort ett hinder för en reception av engelsk rätt, då denna alltsedan medeltiden i första hand har utgått från domstolsavgöranden (case-made law). Det är först från mitten av 1900-talet, som engelsk och amerikansk rätt har blivit en viktig påverkanskälla för svensk rättsutveckling. Tyskland och Frankrike var i kraft av sin allmänkulturella roll och av sin betydelse på rättsbildningens och rättsvetenskapens område de två tänkbara förebilderna för svensk rätt för perioden 1870-1914. Under 1800-talet kom den tyska rättsvetenskapen att framstå som den mest betydande i Europa. Det skedde typiskt nog under en period, då det saknades en gemensamlagstiftning i det politiskt splittrade Tyskland. En enhetlig lagstiftning fanns däremot i det politiskt enade Frankrike sedan början av 1800-talet genom de fem lagarna, som tillkomunder Napoleons välde (1804—10). Dessa och framför allt då Gode Givil hade en betydande inverkan på andra länders rättssystemoch även Sverige tog intryck härifrån inomramen för Lagkommitténs Förslag till allmän civillag (1826) och allmän kriminallag (1832). Den franska rättsvetenskapen kom under en stor del av 1800-talet dock att främst syssla med att kommentera och tolka den moderna och kvalitativt högtstående gällande lagstiftningen genomden s.k. L’École del 1’exégése. Denna inåtvända karaktär hos den franska rättsvetenskapen medförde att den fick en mycket begränsad betydelse utanför det egna landets gränser under 1800-talet. Den tyska rättsvetenskapen hade däremot länge en friare ställning gentemot den skrivna lagen och detta bidrog till att den fick en mer självständig och intellektuellt spännande karaktär. För de svenska juristerna under denna tid blev den tyska juridiska doktrinen av central betydelse. Det var därifrån man hämtade de teoretiska förebilderna, det var dit man reste på studieresor, det var där man knöt intellektuella och personliga kontakter. Omallt detta har man haft en allmän, obestämd uppfattning men ingen systematisk undersökning har tidigare gjorts för att klargöra hur det faktiskt förhöll sig. Den här presenterade avhandlingen avser att fylla denna lucka. Kärnan i undersökningen utgöres av en studie av åtta framstående svenska rättsvetenskapsmäns bildningsväg fram till deras disputationer och en genomgång av deras doktorsavhandlingar. Syftet är att studera hur deras juridiska tänkande har formats och hur detta tänkande avspeglas i utformningen av deras avhandlingar och hur de därvid kommit att påverkas av vetenskapliga uppfattningar hämtade från tysk rättsvetenskap samt hur de därvid övertagit den rättsdogmatiska metoden för att bearbeta ett civilrättsligt material. Jag har härvid valt att studera åtta jurister och deras doktorsavhandlingar.
13 nämligen Johan Hagströmer: Omaktiebolag (1872), Ivar Atzelius: Omcession av fordringar (1877), Alfred Wmroth: Om t)änsteh)onsförhållandet (1878), Ernst Trygger: Omfullmakt (1884), Hjalmar Hammarskjölti: Omfraktavtalet (1886), Tore Almén: Om auktion I-II (1897-1900), Vilhelm Lundstedt: Om avtal avseende prestation till tredje man tivavtalet (1912). För att lösa den ställda forskningsuppgiften har dels g)orts en grundlig analys av de undersökta juristernas doktorsavhandlingar, dels en genomgång av de frågor och problem som engagerat dem under arbetet fram till avhandlingen. Härvid kommer också de personliga kontakterna med olika tyska rättsvetenskapsmän in i bilden. Materialet för att belysa den senare aspekten har varit synnerligen ojämnt. För några rättsvetenskapsmän har det varit synnerligen rikligt (Afzelius och Hammarskjöld), för andra har det funnits en del material (Hagströmer, Trygger, Undén och Winroth), för en är det mycket knapphändigt (Almén) samt för en (Lundstedt) har det inte funnits något material alls för att belysa studiernas betydelse under vistelsen vid tyska universitet utöver de nakna yttre fakta som kan konstateras via universitetens matriklar samt uppslagsverk. Samtliga de åtta jurister som )ag valt att behandla hör till de absolut främsta och på olika sätt tongivande inom sin juristgeneration. Alla utomen blev professor i ett juridiskt ämne och därtill vid unga år. Den ende icke-professorn valde tidigt själv att arbeta med ett centralt utredningsarbete på samnordisk basis vad avser obhgationsrätten (Almén). Alla utom två (Hagströmer och Winroth) blev verksamma också utanför det akademiska arbetsfältet antingen i en traditionell juristroll såsom höga domare (justitieråd, hovrättspresidenter) och som utredare och lagskrivare eller såsom politiker. Flera av demvar under olika perioder av sina hv både det ena och det andra, dvs ledande praktiska jurister och politiskt aktiva. Två av dem blev statsministrar, två utrikesministrar, en blev talman i första kammaren och två partiledare. Fördelningen över tid är också medvetet vald. Det ligger en medveten tyngdpunkt på 1870- och 1880-talen, fem av de undersökta juristerna disputerade under denna tidigare period. Det är då det börjar växa fram ett kollektivt mönster. Detta finns sedan kvar under de föl)ande decennierna. För de därpå fciljande decennierna fram tom 1914 har jag valt att studera en jurist per decennium. Därmed har jag kunnat konstatera att det grundläggande mönstret kvarstod. Den uppläggning avhandlingen har fått kan i och för sig diskuteras. Personurvalet är inte omedelbart givet. Man kunde ha tänkt sig att ta med andra jurister som Nils Alexanderson, Carl G. Björling, Birger Ekeberg, Elsa Eschelsson, Carl Ludvig August Axel Reuterskiöld, VilhelmSjögren ochJohan Thyrén. Man kunde också ha tänkt sig att studera inte de jurister somblev docenter och professorer vid universiteten utan stannade vid disputation och seI-II (1908) och Östen Undén: Kollek
14 dan lämnade den akademiska banan, kanske därför att deras avhandlingar ej ansågs svara upp mot rimliga kvalitetskrav. Det finns i och för sig anledning att anta att påverkan från tysk rättsvetenskap borde varit än mer påtaglig på denna typ av jurister än hos den yttersta eliten, där intelligens och strävan efter s)älvständighet rimligtvis skulle verka i en annan riktning. I det genomgångna materialet finns det här och var antydningar om att dessa så att säga ”andra klassens” jurister just vant starkt påverkade av tysk juridisk doktrin i sina avhandlingar. En annan möjlighet att belysa den tyska influensen på svensk rättsvetenskap skulle ha inneburit att skriva en biografi om någon av de viktigaste svenska junsterna, som inte bara blev professorer utan också lagskrivare och höga domare. Man kunde i så fall ha valt Ivar Afzelius och Hjalmar Hammarskjöld, om vilka det finns ett rikhaltigt källmaterial. Här har valts en annan väg. Det har nämligen varit min ambition att inte begränsa min undersökning till en enda jurist utan att studera ett antal personer, vilka tillsammans utgör ett om än litet kollektiv och därmed också teckna en bild av ett kollektivt mönster för den svenska rättsvetenskapen. Dispositionen till avhandlingen har följande utseende. Först lämnas en allmän kulturbakgrund samt därefter en juridisk bakgrund rörande de grundläggande förutsättningarna för utvecklingen under 1800-talet. Vidare ges en översikt över den tyska juridiska utvecklingen under 1800-talet som en bakgrund för att kunna förstå den svenska rättsvetenskapens framväxt under 1800-talet och början av 1900-talet. Därpå behandlas övergången från att uppfatta juridiken som en lagfarenhet till att bli en rättsvetenskap. De här nämnda avsnitten är nödvändiga för förståelsen av avhandlingens huvuddel men gör bara till en mindre del anspråk att i sig innebära en självständig forskningsinsats. Därpå behandlas i tidsmässig ordning de utvalda svenska rättsvetenskapsmännens bildningsväg och deras doktorsavhandlingar (Från Hagströmer till Undén). Ett särskilt kapitel har också ägnats åt att behandla tre olika temata av särskild betydelse för den rättsvetenskaphga utvecklingen under den undersökta perioden, nämligen synen på den Historiska skolan, den romerska rätten och uppfattningen om den juridiska metoden. I avslutningen framlägges slutsatserna av undersökningen samt diskuteras vilken betydelse den juridiska metoden kan ha i maktavseende i ett föränderligt samhälle. Inomtysk rättsvetenskap har det presterats åtskillig forskning omden rättsvetenskapliga utvecklingen under 1800-talet. Denna har kunnat utnyttjas för att teckna den tyska bakgrunden till denna avhandlings huvuddel. Däremot var studiet av 1800-talets svenska rättsutveckling i stort sett ett vitt fält, terra incognita, när detta arbete påbörjades i mitten av 1970-talet. Något mer har gjorts sedan dess, framfor allt genomClaes Petersons arbeten omutvecklingen av begreppet juridisk person och vinstandelsdebatten i slutet av 1800-talet. Frågor kring betydelsen av kollektiva beteenden av forskare har kommit att
15 bli föremål för åtskilligt intresse under de senaste decennierna. Jag inskränker mig i detta sammanhang till att nämna Birgitta Otféns historiografiska forskningar och särskilt hennes studie om Lauritz Weibull och forskarsamhället (1975). Flera av de frågeställningar hon tar upp i fråga omberoende och påverkan mellan olika forskare och betydelsen av kollektiva mönster har på ett allmänt plan varit av betvdelse för hur jag valt att lösa min forskningsuppgift. Varken inom internationell eller svensk forskning har jag dock kunnat hitta någon direkt förebild i metodiskt avseende för en studie av den art somdet här rör sig om. Det har därför varit nödvändigt att experimentera fram nya angreppsmetoder för att kunna lösa denna forskningsuppgift. Metodiska problemhar framför allt uppkommit i samband med att det gällt att söka påvisa ett beroende mellan tyskt och svenskt juridiskt tänkande vad avser de undersökta avhandlingarna. En metod att fastställa ett beroende har därvid vant att rent kvantitativt mäta hur många hänvisningar en författare gör till en bestämd författares arbeten, alternativt till en tysk lag (exempelvis BGB eller ABGB). Även om en författare gör många hänvisningar till en annan författares arbeten, behöver detta inte utan vidare tolkas som ett uttrvck för en stark influens från den sistnämndes sida. Det kan också röra sig cim ett standardarbete som man inte anständigtvis kan förbigå men man i konkreta frågor för ciet mesta är oense med. Hänvisningar kan också vara mer eller mindre statusbetonade; en viss författares arbeten ”skall” man hänvisa till. Andra författare är inte godtagna i den forskningsmiljö man tillhör; kanske rör det sig om en författare, vars arbeten man sakligt sett borde arbeta med och ta hänsvn till. En sådan författare kan i stället tillhöra ”fel” forskningsmiljö. Till den forskaren skall man inte hänvisa; åtminstone mte om man vill behålla sin handledares-professors bevågenhet för framtiden. Det finns därför en rad felkällor vid begagnandet av ett kvantitativt beräknande av antalet hänvisningar såsom ett belägg iör en påverkan från en författare till en annan. En kvalitativt finare metod har varit att med hjälp av en författares nothänvisningar undersöka i vad mån en svensk jurists resonemang är influerad av en tysk jurists resonemang. Det rör sig här om en komparativ metod; man jämför den svenske rättsvetenskapsmannens framställning med den tyske föregångarens text på området i fråga, till vilken han hänvisar i sina noter. Ibland har det också visat sig möjligt att påvisa en influens från en tysk på en svensk jurist utan att den sistnämnde gjort någon nothänvisning. Till svårigheterna att hantera källmaterialet hör att man inte alltid kan vara säker på hur en given text i källmaterialet skall tolkas. Vacf menar egentligen en svensk rättsvetenskapsman, när han talar om ”romersk rätt”? Avser han klassisk romersk rätt så som den kom till uttryck i de stora juristernas teoretiska arbeten (150 f K—250 e K), romersk rätt enligt Corpus Juris Civilis, eller avser han den tysk-romerska pandekträtten? Eller vad avser en jurist, när han talar
16 om ”ett förnuftigt intresse”? Skall ett sådant uttryck förstås i en common-sense bemärkelse eller ligger det en för oss fördold filosofisk undermening i ordet förnuftig? För att illustrera svårigheterna att tolka innebörden i en text skall här ges ett exempel ur ett brev som ingår i det källmaterial som undersökts för avhandlingen. I och för sig spelar den här anförda texten inte någon direkt roll för den frågeställning som här varit aktuell men den berör en uppenbarligen central värdering för en av de viktigaste juristerna som här har undersökts. Gränserna mellan en juridisk och en politisk argumentation blir här lätt flytande. Det rör sig om ett brev från Ivar Afzelius till Francis Hagerup i oktober 1906. Deras brevväxling finns bevarad i Afzelius’ handskriftssamling på Riksarkivet. Hagerup och Afzelius var personligen mycket nära vänner och samarbetade såsom redaktörer för det samnordiska organet Tidsskrift for Retsvidenskab. Båda hade varit djupt engagerade i det politiska skeende, som ledde fram till upplösningen av unionen mellan Sverige och Norge 1906. Hagerup var partiledare för norska höjre och statsminister fram till juni 1905, Afzelius var en ledande företrädare för första kammarens moderata parti. Afzelius stannade kvar somsvensk medredaktör i Tidsskrift for Retsvidenskab, trots att han uppmanades av svenska lunster att lämna tidskriften, som utgavs i Norge med en norrman (Hagerup) som huvudredaktör. Ungefär ett år efter unionsupplösningen berörde Afzelius konsekvenserna av denna för det allmänna åsiktsklimatet i Sverige: ”Jag ser med bedrövelse på den osanna, larmande ton, som håller få makt med oss. Och jag kan icke annat än återföra den till Umonsbrottet. Jag är ibland tveksam när )ag ser verkningarna om det icke dock varit bäst att ta kriget. Utan reellt mål men för att hävda rätten. Problemet att satisficera folkets rättskänsla utan krig har visat sig olösligt; det är olöst. Därav kommer det sig ock att jag numera ser ytterligt pessimistiskt på svårigheten att återställa ett gott förhållande i Norden — vare sig åt väster eller söder. För egen del skall jag aldrig förfalla i denna patriotiska perversitet, men vad betyder det? . . . Huru annorlunda omvi fått ta initiativet till upplösningen.” (Ivar Afzelius till Francis Hagerup 14/10 1906 E 9482, Ivar Afzelius’ samling RA). Även omAfzelius och Hagerup var nära vänner, borde det icke desto mindre rimligtvis ha varit svårt för en svensk att till sin nära norske vän år 1906 skriva till denne, att det hade varit bättre att ta ett krig i stället för att fredligt acceptera den upplösning av unionen som norrmännen tagit initiativet till. Typiskt nog kommenterar Hagerup inte frågan i sitt följande brev. Tystnaden kunde uppfattas som vältalig, om man så vill. Hur skall man då förstå Afzelius’ resonemang? En ledtråd kan man finna i uttrycket att man borde ha tagit kriget ”. . . utan reellt mål men för att hävda rätten.” Ivar Afzelius hade i yngre dagar personligen översatt Rudolf von Jherings skrift Striden om rätten (1879). I denna framställs det somett moraliskt krav på
17 enskilda personer och stater att stå upp för och kämpa för sin rätt. Själva denna grundtanke torde ha präglat Afzelius’ synsätt och detta förhållande torde utgöra åtminstone en partiell förklaring till hans anmärkningsvärda sätt att uttrycka sig i brevet till Hagerup. Denne var säkerligen väl förtrogen med Jherings skrift och bör därför ha haft möjlighet att kunna associera till Afzelius’ tankegång, även om han inte delade dennes värdering. Även omden undersökta perioden inte är alltför långt avlägsen från vår egen tid i rent tidsmässigt avseende, ger det anförda exemplet vid handen att det ”mentala” avståndet ändå kan vara avsevärt. En förgången tids människor kan ofta ha helt eller delvis andra värdeskalor än vad vi har i dag och deras värderingar måste ofrånkomligen komma att prägla deras tänkande och därmed också vad de skriver. Därmed reser sig svårigheter att komma åt hur de egentligen har resonerat och en analys härav måste i sista hand söka utgå från deras egen tids förutsättningar. Man måste somhistoriker i möjligaste mån söka undvika att lägga vår tids perspektiv på det förflutna. Att fullständigt tränga in i det förgångnas tänkande på dess egna villkor är säkerligen inte möjligt men det är sannolikt ändå realistiskt att sträva så långt som möjligt i den riktningen. Influensen från tvskt juridiskt tänkande var mycket stark under den undersökta perioden. Ett exempel på en sådan influens skall här anges, somvisar hur påtagligt det framstod för en uppmärksam samtida iakttagare. Häradshövdingen WilhelmUppström, somvar expert inomNya lagberedningen, skickade regelbundet till presidenten i Göta Hovrätt Otto Wilhelm Stael von Holstein koncept till sina undersökningar, som utarbetats i anknytning till arbetet med den tilltänkta och välbehövliga reformeringen av processrätten på 1880-talet. I sak var Stael von Holstein nöjd med Uppströms arbete: ”Däremot anser jag Dina och Afzelii arbeten redan vara ett par betydande steg till det stora målet.” Men i fråga om formen var han missnöjd: ”Men jag måste nu också upprepa vad jag haver med en väns uppriktighet tagit mig friheten att säga Dig i avseende å formen och språket: Det är för mycket tyskt, för många främmande och nybakade ord: en naturlig följd av den samvetsgrannhet, varmed Du följt dina källor. Många stycken - i synnerhet de resonnerande — behöva översättas en gång till för att bliva fullt njutbara för dem, somicke är bevandrade i den tyska juridiska litteraturen.” (Otto Wilhelm Stael von Holstein till Wilhelm Uppström 30/1 1 1883, G 311 a Wilhelm Uppströms samling UUB.) Det har visat sig möjligt att finna ett ganska omfattande otryckt källmaterial för att belysa de undersökta juristernas vetenskapliga utveckling. När det gäller Johan Hagströmer är det främst ett stort antal intressanta brev, som denne skrev till sin barndomsvän, den berömde matematikern Gösta Mittag-Leffler, samt ett antal brev till språkforskaren Fritz Läffler. Vad gäller Ivar Afzelius är det främst ett antal brev från denne till hans något äldre juristkollega i Uppsala Ludvig Annerstedt, vilka varit värdefulla för att teckna hans rättsvetenskapliga utveckling. Beträffande Hjalmar Hammarskjöld är det främst hans brev till sin 2
18 mor Maria Lovisa Cecilia Hammarskjöld, som varit mycket värdefulla liksom hans brevväxling med den berömde tyske rättshistorikern Karl von Amira. Vad gäller Osten Undén är det främst hans brev till sin studiekamrat i Lund Ernst Wigforss och till hans blivande hustru Agnes Jacobsson som är av intresse. Aven den stora brevsamling som finns bevarad efter en jurist av en något äldre generation Knut Olivecrona (1818—1905) har åtskilligt av intresse, inte minst genom de talrika internationella kontakter, som därigenom dokumenteras. Vid sidan av brevmaterialet har också en genomgång gjorts av protokollen för de tre juridiska fakulteter somfanns i landet för den undersökta perioden i Uppsala, Lund och Stockholm(den sistnämnda från 1907). Vid uppställningen av käll- och litteraturförteckningen har endast sådant material angivits, som författaren själv har använt. Detta betyder att det ibland hänvisas till exempelvis ett tyskt arbete i noterna, som en av de svenska juristerna har begagnat sig av men som inte stått mig till buds. I sådana fall anges det uttryckligen i noterna citerat efter (exempelvis) Afzelius. Sådana tyska arbeten upptas sålunda ej 1 käll- och litteraturförteckningen. Omingenting annat särskilt angives, hänvisas direkt i texten till de lagar och lagförslag som står angivna i källförteckningen. Sålunda förekommer det härvid inga nothänvisningar. Stavningen i citerad text har genomgående normaliserats efter principerna för modern svensk stavning. Principerna för uppställandet av källförteckningen kräver måhända en kommentar. Detta gäller kategorin tryckta källor, till vilken materialkategori har förts det svenska artonhundratals- och begynnande nittonhundratalsmaterial, som använts som källmaterial för hur de svenska juristerna tänkte och argumenterade. Detsamma gäller för den tyska juridiska litteraturen för samma tid. Kategorin bearbetningar blir därmed den vetenskapliga litteratur som från ett modernare perspektiv behandlar den undersökta perioden. Ibland kan det bli något som ”ser” ut som tidsmässiga krockar, arbeten som offentliggjorts ungefär samtidigt förs till olika källkategoner, beroende på hur de användes i undersökningen. Sålunda kan Hugo Sinzheimers Der korporative Arbeitsnormenvertrag (1907) fungera somkälla vid genomgången av Undéns doktorsavhandling medan Friedrich Karl Neubeckers uppsats om Winroths författarskap i Zeitschrift fiir vergleichende Rechtswissenschaft från 1909 och Herrman Kantorowiczs’ uppsats Was ist uns Savigny från 1911 användes somvetenskapliga bearbetningar. Biografiska hjälpmedel har främst varit Svensk Biografiskt Lexikon, Svenska Män och Kvinnor samt Nordisk Familjeboks andra upplaga. I den sistnämnda finns det också ett förbluffande stort antal biografiska uppgifter om många tyska jurister. Därutöver har jag haft stor nytta av Gerd Kleinheyers och Jan Schröders behändiga Deutsche Juristen aus fiinf Jahrhunderten. I avhandlingen används juridisk metod och rättsdogmatisk metod som ut-
19 bytbara begrepp. Med rättsdogmatisk metod avses att fastställa vad som skall anses somgällande rätt på ett avgränsat rättsområde med hjälp av en begreppsmässig bestämning av den juridiska företeelse (exempelvis en avtalstyp) man undersöker. Däri ligger också förbundet en avgränsning till andra rättsligt närliggande företeelser.
1. Allmänkulturell bakgrund Det tyska kulturinflytandet på Sverige under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet begränsade sig inte till det juridiska området. Tvärtomframstår detta bara som en del av en stark tysk kulturinfluens under denna tid. Under 1700talet hade det dominerande politiska och kulturella inflytandet kommit från Frankrike. Ett starkt politiskt inflytande från Frankrike kvarstod under en stor del av 1800-talet och blev särskilt påtagligt under Napoleon III:s tid. I början av 1800-talet fanns en viss fransk influens också på det juridiska området, vilket klarlagts genomStigJägerskiölds forskningar rörande influenser från Code Civil på Lagkommitténs Förslag till allmän civillag 1826.' Det dominerande kulturella inflytandet kom däremot redan från början av 1800-talet från Tyskland. Romantiken komatt som kulturströmning sätta en stark prägel på Sveriges intellektuella klimat. Tänkare som Fichte, Hegel, Kant, Savigny och Schelling kom att påverka inte bara humanister utan också naturvetare, tekniker och även jurister.^ Danmarks nederlag mot Preussen 1864 ledde till en stark bitterhet inomtongivande grupper i Sverige. Bismarcks av många sombrutal uppfattade politik— kriget mot Österrike 1866 blev här ytterligare ett exempel på detta— gjorde inte opinionsläget i Sverige bättre ur tysk synvinkel.^ Samtidigt åtnjöt Frankrike under 1850- och 1860-talen en god opinionsmässig ställning i Sverige. Det blev under denna tid vanligt att ekonomer, militärer och stadsplanerare hämtade förebilder från Frankrike.'* Den franskvänliga inställningen och den kritiska och ibland fientliga attityden gentemot Tyskland (Preussen) kom till särskilt starkt uttryck under det fransk-tyska kriget 1870—71. Opinionen i dagspress, tidskrifter och broschyrer var med få undantag markant tyskfientlig.^ Redan kort tid efter fransk-tyska kriget började dock den svenska opinionen beträffande Tyskland att svänga. Den nye kungen Oscar II har tillskrivits en betydande roll som ansvarig för denna opinionsförskjutning. Särskilt uppmärksammat blev ett anförande i Berlin 1875, som kungen höll och där han skall ha talat omvapenbrödraskap mellan de svenska och tyska arméerna. Denna olyckliga formulering ändrades sedan till ”det kamratliga förhållandet mellan våra arméer.” SomFolke Lindberg konstaterat var detta säkert ett olycksfall i arbetet, men också talet omkamratligt förhållande mellan den svenska och tyska armén var föga lyckat och kunde leda till missförstånd.^ Man bör naturligtvis undvika att överbetona betydelsen av den svenske
21 kungens attityder och agerande. Men tidsstämningen gick i samma riktning i Sverige i stort. Både konservativa och liberala kretsar vände ofta blickarna mot Tyskland. Ännu i mitten av århundradet och under fransk-tyska kriget hade det varit praktiskt taget enbart mer eller mindre pangermanskt sinnade liberaler, som sympatiserat med Tyskland men från 1870-talet blev det alltmer den konservativt sinnade delen av den svenska allmänna opinionen, som såg positivt på det wilhelminska Tyskland, under det att radikala liberaler som S. A. Hedin och Karl Staaff ofta hämtade inspiration från Frankrike och England.^ Under de sista decennierna av 1800-talet och under 1900-talets första år försiggick en opinionsförskjutning till Tysklands förmån och Frankrikes nackdel. Detta skedde tämligen långsamt men den uppmärksamme iakttagaren kunde notera denna förändring. När den tyske greven von Leyden blev beskickningschef i Stockholm 1901, kunde han konstatera en avgjord opinionsförbättringur tysk synvinkel. Han kunde då jämföra med hur han uppfattat situationen ett tjugotal år tidigare, då han själv hade tjänstgjort vid den tyska legationen i Stockholmpå en lägre befattning. I en depesch från februari 1904 karakteriserade han denna utveckling som ”Die Bekehrung zum Germanismus. « 8 1.1. Svenskarnas språkkunskaper Kunskaper i moderna främmande språk var en viktig förutsättning för studier utomlands och för uppodlandet av personliga kontakter mellan svenska och tyska jurister. Det gamla svenska skolväsendet och dess förespråkare hade med stor seghet slagit vakt om de klassiska språken latin och grekiska på bl.a. de moderna språkens och naturvetenskapernas bekostnad.*^ Ända fram till 1849 var undervisningen i moderna spåk mycket obetydlig inomdet befintliga skolväsendet. Uppenbarligen var det bara ett tunt skikt i samhällets topp, somhade möjligheter att utanför skolans ram genom privatundervisning och resor förvärva sig nödvändiga språkkunskaper. Efter 1849 fick tvska och franska ganska väl tilltaget utrymme på gymnasiet, engelska däremot lästes nästan inte alls. Under en kort tid (1856—59) gynnades särskilt franskan men därpå gjordes på nytt tyskan till första främmande moderna språk. På 1870-talet ökade tyskans utrymme på skolschemat än mer. När 1873 års riksdag beslöt att senarelägga latinstudiet och linjedelningen till fjärde klassen och samtidigt gjorde tyskan till det enda främmande språket i de tre första för alla läroverkselever gemensamma klasserna, markerade detta vilken betydelse de styrande fäste vid goda kunskaper i just tyska.Franskan behöll samtidigt ett hyggligt utrymme på gymnasiet medan engelskan fortfarande — om än något förbättrat - förblev mycket styvmoderligt behandlat. Engelskans svaga ställning ter sig särskilt anmärkningsvärd med hänsyn till de omfattande svenska kommersiella relationerna med England. Genom 1905 års läroverksstadga förstärktes sedan tyskans ställning ytterligare, medan studiet av franska
22 minskades mycket kraftigt räknat i timmar. Engelskan fick nu betydligt fler timmar på latingymnasiet än tidigare."Tyskans dominerande ställning som första främmande språk skulle sedan finnas kvar till andra världskrigets slut. Skolans språkundervisning torde i stort sett bli grundläggande för elevernas språkfärdigheter senare i livet. Särskilt företagsamma och språkbegåvade individer kan naturligtvis lära sig språk senare men för det stora flertalet är den inhämtning av språkfärdigheter som skolan förmedlar en grundläggande faktor, när det gäller möjligheterna för enskilda personer att ta del av ett lands kultur i vidaste bemärkelse. I det otryckta brevmaterial som undersökts för denna avhandling finns också omnämnt av en tysk forskare, att en svensk jurists dåliga kunskaper i det tyska språket utgjort ett allvarligt hinder för de personliga kontakterna.'’ Omvänt går det också att finna exempel på att tyska jurister med uppskattning prisar svenska kontaktpersoner för deras utmärkta tyskkunskaper.'^ Sådana konstateranden utgör en bekräftelse på vikten av goda språkkunskaper för att en person skall kunna ta aktiv del i en kulturöverföring och i ett receptionsförlopp. 1.2. Studieresor och forskningsinformation Inte bara jurister utan också andra akademiskt eller eljest högutbildade grupper i Sverige synes ha haft livliga kontakter med Tyskland under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Grupper med livliga kontakter med Tyskland var teologer, humanister, naturvetare, medicinare, ingenjörer och militärer.'^ Enligt vad som framhållits av Nils Runeby utgjorde Tyskland en förebild vid utvecklingen av formerna för den högre tekniska utbildningen i Sverige. Strävandena att höja den tekniska utbildningens vetenskapliga karaktär och därmed dess allmänna anseende i Sverige gick tillbaka på på motsvarande ansträngningar i Tyskland.’^ Före 1870-71 års krig hade Frankrike framstått somett föredöme på det militära området, även om under slutet av 1860-talet ungefär lika många svenska officerare reste till eller gick i tjänst i Tyskland som i Frankrike.'^ Tyskland komsenare att allt mer uppfattas somen förebild på det militära området. Folke Lindberg har gjort en stickprovsundersökning avseende åren 1901—03 för att utröna till vilka länder svenska officerare då ville resa för utrikestjänstgöring eller studier i andra länders krigsmakter. Han har därvid utgått från de bevarade ansökningshandlingarna i UD:s arkiv. Av dessa framgår att under de angivna åren var antalet ansökningar om resor till Tyskland cirka etthundrafemtio, till Frankrike ett sextiotal och till England ett tiotal.'^ Från 1870-talet började svenska staten att utdela resestipendier åt läroverkslärare, som ville förbättra sina kunskaper genom studier utomlands. Lindberg har också beträffande denna grupp gjort en stickprovsundersökning, uppdelad på tre olika femårsperioder, 1890-94, 1900—04 och 1910—14. Av denna framgår
23 att Tyskland var resmålet för ungefär hälften av denna kategori resenärer, mer än dubbelt så många som den näst största gruppen, som reste tdl England under det att till Frankrike endast for mellan 12 och 15 procent. Majoriteten av dem som reste till England och Frankrike gjorde det för att studera respektive lands språk, medan Tyskland lockade inte bara lärare i tyska utan också pedagoger med andra typer av specialintressen.'* Under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet framstod Tyskland som det ojämförligt ledande landet inom humaniora, teologi och samhällsvetenskaperna inte bara för Sverige utan också för många andra länder, bl.a. USA.'^ England, Italien och t.o.m Frankrike var starkt influerade av tysk kultur, inte minst inom rättsvetenskapen, och särskilt av Savigny.’° Tyskan var vid denna tid det ledande lärda språket internationellt sett. Detta var man mycket väl medveten om inomsvenska universitetskretsar. År 1883 började dåvarande docenten och språkforskaren Adolf Noreen utge en tvärvetenskaplig universitetstidskrift med titeln Nordisk Revy. Denna tidskrift kom under de tre år den ägde bestånd att främst ägnas åt korta rescensioner och information om nyutkommen vetenskaplig litteratur på olika områden. I sin presentationsartikel i Nordisk Revys första nummer skrev Noreen: ”Ungdomen behöver från läraren och fackmannens sida en ledtråd i det kaos av vetenskaplig, i synnerhet tysk, litteratur, som årligen översvämmar vår bokmarknad.”"' Att han uttryckligen i detta sammanhang talade om tysk vetenskaplig litteratur är betecknande för den dåtida situationen. Man kan även sammanställa Noreens konstaterande med resultatet av ytterligare en av Folke Lindbergs många stickprovsundersökningar. Den här aktuella gällde universitetslärarnas studieresor. Med utgångspunkt från Uppsala Universitets årsredogörelser för åren 1900—04 fann Lindberg att i medeltal 17,4 resor per år gick till Tyskland, 6,2 till Frankrike och 3 till England. För åren 1910—14 var motsvarande siffror än mer markerat i Tysklands favör eller respektive 22,5, 6,4 och 5,2 resor per år.'^ Man kan således konstatera att det fanns ett antal faktorer inom ramen för den allmänna historiska utvecklingen som hade en inverkan på de faktiska möjligheterna för ett receptionsförlopp, i detta fall inom det rätttsvetenskapliga området. Här är det dock även nödvändigt att granska även de mer speciella förutsättningarna i form av tjänstestruktur och personer, vilka kan möjliggöra en kvalificerad reception. Likaledes skall ges en framställning av det förändrade synsätt på den teoretiska juridiken, som växer fram under 1800-talet.
24 Nothänvis72ingar till kapitel 1 ' Jägerskiöld: Den Historiska skolan i Sverige i Den Historiska skolan och Lund s. 60. ’ Se härom Eriksson: Elias Eries och den romantiska biologien och Ibidem: Romantikens världsbild särskilt ss. 8 och 11 ff samt Torstendahl: Källkritik och vetenskapssyn i svensk historisk forskning 1820—1920 särskilt ss. 18 f och 380 ff samt om teknikerna Runeby: Teknikerna, vetenskapen och kulturen s. 102, 110 och 115 f. ■’ Jansson: Den svenska utrikespolitikens historia III: 3 s. 245. Jansson a. a. s. 348 f. ^ Jansson a. a. s. 255 ff. *’ Lindberg: Den svenska utrikespolitikens historia III:4 s. 39 ff. ^ Jacobsson i Svensk Tidskrift 1929 s. 91 f. * Lindberg a. a. s. 124 ff. ’ Allmänt om den klassiskt orienterade bildnmgsskolan och konflikten omkring reformeringen av denna finns i Wennås: Striden om latinväldet. Lindberg a. a. s. 130. " Ibidem s. 132. '■ Karl von Amira till Hjalmar Hammarskjöld 28/2 1897, Hjalmar Hammarskjölds samling KB. Eduard Simson till Ivar Afzelius 13/2 1881, E 9492 Ivar Afzelius’ samling RA. Eduard Simson var president i Reichsgericht 1879-91. Befattningen motsvarar ordförandeskapet i HD. Allmänt omSimson i Kleinheyer - Schröder: DeutscheJuristen aus fiinf Jahrhunderten s. 350 f och i Sinzheimer: Jiidische Klassiker der deutschen Rechtswissenschaft s. 279 ff. Carlsson - Rosén: Svensk Historia II s. 350. Runeby a. a. s. 102 och 179 f. Gullberg: Tyskland i svensk opinion 1856—1871 s. 308. Lindberg a. a. s. 135. Ibidem s. 136. Eör den tyska påverkan på USA på en rad vetenskapliga områden se Herbst: The German Historical School in American Scholarship, NewYork 1965. Herbst har tyvärr inte undersökt påverkan på juridikområdet. Det närmaste han kommer detta gäller nationalekonomin, som vid denna tid helt sorterade under de juridiska fakulteterna i Sverige. Torstein Eckhoff berör däremot påverkan från den tyska Historiska skolan och positivismen på de akademiska amerikanska juristerna i Rettsvesen og rettsvitenskap i USA s. 231 f. Eör den tyska påverkan på engelsk rättskultur se Schwarz: Einfliisse deutscher Zivilistik im Auslande och John Austin und die deutsche Rechtswissenschaft seiner Zeit i Rechtsgeschichte und Gegenwart s. 44 ff och 73 ff, Stein: Legal Evolution, the story of an Idea s. 71 ff och Campbell: German influences in english legal Education and Jurisprudence in the 19th Century i University of Western Australia Annual Law Review nr 4 1957 s. 357 ff. För Savignys påverkan på italienskt rättsligt tänkande se Ranieri: Savignys Einfluss auf die zeitgenössiche italienische Rechtswissenschaft i lus Commune Bd 8 (1980) s. 192 ff och Ibidem: Savigny e il dibatto italiano sulla codificazione nell’eta del Risorgimento. Alcune prospettive di ricerca i Quaderni fiorientini per la storia del pensiero giuridico moderno Bd 9 (1980) s. 357 ff. För den tyska påverkan på fransk kultur under 1800-talet i allmänhet se ex. Mann: Deutsche Geschichte des 19. und 20. Jahrhunderts s. 156 och särskilt inom rättsvetenskapen Schwarz: Einfliisse deutscher Zivilistik im Auslande i Rechtsgeschichte und Gegenwart s. 34 ff och särskilt avseende Savignys inflytande Ibidems. 38 f, Motte: Savigny et la France passim och Biirge: Les Codes passeront - la raison des peuples restera i SZ Rom Abt Bd 102 (1985) s. 344 f. ’’ Noreen: Anmälan i Nordisk Revy nr 1 1883 sp. 3. I denna tidskrift medarbetade somanmälare av juridisk litteratur Ivar Afzelius, Hugo Blomberg, Johan Hagströmer, Hjalmar Hammarskjöld, Isak Sven Landtmanson, Carl Otto Montan och Ernst Trygger. Lindberg a. a. s. 134 f.
2. Den juridiska bakgrunden — rättsvetenskap och juristutbildning 2.1. Organisation, tjänsteförhållanden och rättsvetenskapsmännens vetenskapliga anseende. Under lång tid befann sig de )uridiska studierna och den juridiska vetenskapen på en tämligen blygsam nivå i Sverige. Efter de berömda namnen inom den svenska 1600-talsdoktrmen var det egentligen bara den framstående Lundaprofessorn David Nehrman-Ehrenstråhle, verksam under 1700-talets första hälft, som hö)de sig till en för sm tid högre vetenskaplig nivå.' Ursprungligen hade det funnits två professurer vid den juridiska fakulteten i Uppsala, en i svensk rätt (jus patrium) och en i romersk rätt (jus romanum). 1739 omvandlades dock den senare till något somdå framstod som mer nyttigt och samhällstillvänt, nämligen till en professur junsprudentiae oeconomiae et commerciorum. Dess förste innehavare Anders Berch sysslade mest med nationalekonomiska frågor, även c'lm han också ägnade sig åt administrativ rätt och näringsrätt.’ Den ende professorn i de juridiska kärnämnena fick därmed ett orimligt stort arbetsområde och situationen hade därmed stora likheter med förhållandena i Lund, där professorn i praktisk filosofi bistod vid undervisningen i rättsfilosofi vid juridiska fakulteten men där de rent juridiska ämnena vilade på en enda professor.'^ Även omden ensamme professorn tidvis fick assistans av adjunkter eller docenter var den rådande ordningen, som ägde bestånd ända fram till slutet av 1830-talet vid båda universiteten, en faktor av grundläggande negativ betydelse. När som regel en enda man skulle ansvara för undervisningen i civilrätt, processrätt, straffrätt, juridisk encyklopedi, romersk rätt och delar av den offentliga rätten, kunde detta inte ens i gynnsammaste fall vara positivt för utbildandet av en )uridisk vetenskap i Sverige. När man under lång tid hade turen att knyta en mer kvalificerad person till professuren i Lund, vilket var fallet med Johan Holmbergson i början av 1800talet, så vittnar detta omhur betydelsefull den enskilde professorn ändå kunde vara i äldre tid. I nära 30 år ansvarade han för den juridiska undervisningen vid universitetet (181 1—38) och han anses ha lyckats blåsa nytt liv i de juridiska studierna. Redan i Martin Weibulls och Elof Tegnérs universitetshistorik från
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=