87 Sammanfattning De fem första häradshövdingarna, som täcker åren 1357-1437, är alla högfrälse. Anknytningen för dem till Österrekarne härad är växlande. Lars Sunesson och Nils Gustavsson hade sätesgårdar inomhäradet. Sten Haraldsson hade viss anknytning. De övriga hade sörmländska band, men endast svaga eller inga alls till Österrekarne. Flera av demvar dessutomlagmän — Magnus Finvidsson, Ulf Jonsson och Nils Gustavsson. Med ett enda undantag, vid ett tillfälle, finns inga belägg i källmaterialet på att de själva utövade häradshövdingeämbetet. År 1440 bröts det högfrälse monopolet och under de följande åren fram till 1520 följde en rad häradshövdingar från övre delen av lågfrälset. Alla inom denna grupp hade en mer eller mindre klar anknytning till Österrekarne härad. Med undantag för Germund Larsson, som var svåger med ärkebiskopen, finns det inget som tyder på att släktrelationer skulle ha spelat en roll. Den siste i denna grupp, Erik Kuse hade starka band till riksföreståndarna, varför det kan vara fråga om en belöning. Men Erik Kuse tillhörde verkligen Österrekarne och han utövade själv ämbetet, någon ersättare för honom är inte känd. De sista årtiondena före periodens slut 1560 hade Österrekarne härad på nytt högfrälse häradshövdingar - riksmarsken Lars Siggesson ochJöran Holgersson Gera - samt till sist en kungens fogde, Bengt Nilsson. Det är uppenbart att i dessa fall ämbetet använts som förläning. Av släkttablåerna framgår att i häradshövdingarnas släkter fanns påfallande många andra häradshövdingar. Det fanns en ämbetstradition somfördes vidare inom släkten. Det har framgått att flera av de lågfrälse häradshövdingarna var besläktade eller på annat sätt varit i kontakt med varandra. Av de elva kända ersättarna är fyra frälse, samtliga från den tid då högfrälse häradshövdingar innehade ämbetet. Fem av ersättarna har vid andra tillfällen vant fastar, vidervarumän, synemän eller nämndemän. Tre av dem kallas vid något tillfälle för domare. 4.3 Häradshövdingeräntan Underlaget för uppgifter om häradshövdingeräntan i Österrekarne härad är magert. För 1553 finns en delvis skadad saköreslängd för Villåttingen.' I denna redovisa 24 mål och summa konungssakören 280 mark. För 1554 finns en gemensam redovisning för Väster- och Österrekarne som under ”uppbörden. Ovissa penningar” upptar sakören 91 mark.’ Direkta uppgifter om häradshövdingesakören liksom om häradshövdingefodringen saknas.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=