12 Slutord I analysens olika kapitel har efterhand delresultat sammanfattats. Det är nu dags för en slutsummering. Vad har undersökningen tillfört forskningen? Vad är det som fått en bättre belysning? Vilka luckor återstår att fylla ut? Något revolutionerande nytt har inte framkommit men helhetsbilden har blivit tydligare. Den visar att häradshövdingeämbetet och det lokala rättsväsendet under senmedeltiden var mycket stabilt. De förändringar som genomfördes, flyttning av tingsterminer och inskränkning av antalet tingstillfällen, var föranledda av förhållanden inomagrarsamhället. Det var fråga om en utdragen process under många år där lagstiftningen snarast var en bekräftelse på redan etablerade tillstånd - ett de trögrörliga krafternas spel. Häradshövdingeämbetet var i princip förbehållet det lokala och regionala frälset och utgjorde för detta en betydande andlig och materiell tillgång. Men redan tidigt utnyttjade kungen inte så sällan ämbetet somförläning till riksaristokratin. Det skedde på ett sätt och i en omfattning som inte allvarligt äventyrade balansen mellan häradsallmoge och kung. Under 1400-talets sista årtionden inleddes en förändring härvidlag, somunder Gustav Vasas tid medförde att häradernas röst vid tillsättning efterhand tystades - en medveten maktpolitik för att stärka centralmakten Landslagens bestämmelse om rätt för häradshövdingen att sätta annan i sitt ställe, nödvändig för att rättsväsendet skulle fungera vid förfall för häradshövdingen, utvecklades tidigt till att permanent överlåtelse av ämbetet förekom. Detta var en följd av att - med eller mot häradsmenighetens vilja - i många fall häradshövdingen var bosatt utanför häradet, hade ytterligare domarämbeten att sköta eller var lanspråktagen i rikets förvaltning. Under den studerade perioden, fram till dess sista årtionden var olägenheterna av detta inte särskilt stora. Ersättarna var ofta betrodda män ur häradet. När mot slutet av undersökningsperioden häradshövdingeämbetet i ökande omfattning kom att användas för förläningar, inte bara till högfrälset utan också till lägre kronans tjänstemän, utnyttjades ofta som ersättare personer med administrativ erfarenhet, tjänstemän i kungens eller städernas tjänst, främmande för häradet. Denna utveckling innebar att ämbetet komatt utövas av personer med svagare ställning inom häradet och med mindre auktoritet. Detta ledde till att Iran
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=