186 I några härader har upprepade avsteg iakttagits. Det gäller Oppunda i Södermanland, Kinda, Valkebo och Bråbo i Östergötland samt Tjust i Småland. Oppunda med 4 fall tycks hela denna tid, 1350—1389, ha haft häradshövdingar som bott utanför häradet eller innehaft flera häradshövdingedömen. Under Magnus Erikssons tid berör de konstaterade avvikelserna 8 härader i Götaland men endast 1 i Svealand. Under Albrekts tid är det 11 Götalandshärader mot 15 i Svealand. Detta kan tyda på att en effekt från landskapslagarnas tid spelat in. Götaland hade redan en häradshövdingeinstitution under det att man i Svealand hade ett valsystem med två domare. Det fanns skillnader i landskapslagarna som kan förklara att starten för det nya systemet blev något olika. Båda listorna domineras av högfrälset. Med få undantag tillhörde de uppräknade riksrådet. Avstegen har företrädesvis gjorts till förmån för det inflytelserikaste skiktet i riket. Det är fråga omen grupp someftersträvade makt och inflytande och som sedan länge varit föremål för kungliga belöningar. De hade själva varit med om utformningen av det nya ämbetet, som skulle ge häradshövdingarna en stark ställning. Många tecken tyder på att det också i praktiken blev så. Det berodde på att ämbetet i sig gav makt och inflytande samt, som senare skall visas, en icke obetydlig inkomst, häradshövdingeräntan. Verksamheten vid häradstingen gav därutöver häradshövdingen möjligheter att övervaka sina intressen som jordägare och, genom kunskap om utbudet av gods inomhäradet, tillfällen till förmånliga godsförvärv.Men det somframförallt bör ha stärkt häradshövdingeämbetets anseende var aristokratins dokumenterade starka intresse för ämbetet. Den drog fördel av den nya skapelsen. De oroliga inrikespolitiska förhållandena kan ha inverkat. Det nya ämbetet hade den fördelen att det kunde användas för belöningar utan att alls belasta den vid denna tid hårt ansträngda statskassan. Den oerhörda lösensumman för Skåne 1332 hade starkt försvagat statsfinanserna. Digerdöden ledde till ödeläggelse och minskade skatteintäkter. Kungen drog sig fram genom in- och utländska lån med förpantningar som säkerhet. Bland långivarna fanns också enskilda svenska stormän. Som förläningsmedel bör det nya häradshövdingeämbetet ha varit välkommet för kungen.^' Den här förda diskussionen ligger nära modellens påstående (3), att kungen kunde använda häradshövdingetjänsterna som förläningar. Man kan även i båda listorna spåra modellens påstående (2), att utnämningsreglerna med häradets goda minne kunde frångås under trycket av regionala släktintressen. De som kan räknas in under denna rubrik är sådana somvisserligen har sin sätesgård utanför häradet men i en näraliggande region. Under Magnus Erikssons tid kan sådana fall vara Nils Petersson (Lännaätten) och Ragvald Nilsson (Fargalt). Från Albrekts tid finns Flåkan Fadersson (stjärnbåt), Harald Bagge (tre liljor), Peter Erengislesson (Bonde) och Anders Mattsson (Hållbonäsätten).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=