SKRIFTER UTGIVNA AV INSTITUTET FÖR RÄTTSHISTORISK FORSKNING GRUNDAT AV GUSTAV OCH CARIN OLIN SERIEN I • • RATTSHISTORISKT BIBLIOTEK TRETTIONIONDE BANDET A.-B. NORDISKA BOKHANDELN, STOCKHOLM I DISTRIBUTION
i
y ■ t éV ?• e I \r- & t u. I I i Ji {t ■ S: • t • «
SKRIFTER UTGIVNA AV INSTITUTET FÖR RÄTTSHISTORISK FORSKNING GRUNDAT AV GUSTAV OCH CARIN OLIN
SKRIFTER UTGIVNA AV INSTITUTET FÖR RÄTTSHISTORISK FORSKNING GRUNDAT AV GUSTAV OCH CARIN OLIN SERIEN I RÄTTSHISTORISKT BIBLIOTEK TRETTIONIONDE BANDET A.-B. NORDISKA BOKHANDELN, STOCKHOLM 1 DISTRIBUTION
HÄRADSHÖVDINGEÄMBETET I SENMEDELTIDENS OCH GUSTAV VASAS SVERIGE Av Sten Claéson WITH AN ENGLISH SUMMARY A.-B. NcmniSKA BC')KHANni:i.N, I DISTRIBUTION
ISBN 91-85190-33-0 ISSN 0534-2716 © Sten Claéson och Institutet för rättshistorisk forskning Tryck: Bloms Boktryckeri AB, Lund 1987 Den på titelbladet och omslaget avbildade medaljen över Johan Stiernhöök är slagen av Svenska Akademien 1837. Den är graverad av C. M. Mellgren.
Förord I drygt sju år har jag nästan dagligen umgåtts med senmedeltida häradshövdingar. De har berett mig mycken trevnad men också en del bekymmer. De har inte varit lätta att komma in på livet. Min handledare professor Herman Schiick har under alla åren på ett intresserat och konstruktivt sätt hjälpt mig tillrätta liksom docent Göran Dahlbäck, som under arbetets första år var min biträdande handledare. Jag är dem båda mycken tack skyldig. Jag har haft förmånen att i äldre seminariet vid Historiska Institutionen vid Stockholms Universitet succesivt få bärigheten av vad jag presterat prövad. Vid sidan därav har diskussioner med Sigge Rahmquist och Olle Perm vid institutionen Det Medeltida Sverige berikat mitt arbete. Professor Jarl Torbacke har läst avhandlingen i manuskript och har gett mig värdefulla synpunkter. Underlag för avhandlingen har jag framförallt hämtat i Riksarkivet, Kungliga Biblioteket och Biblioteket vid Stockholms Universitet. De tjänster dessa institutioner erbjudit har mycket underlättat avhandlingsarbetet. Jag framför mitt tack till Institutet för rättshistorisk forskning grundat av Gustav och Carin Olin, somtagit in avhandlingen i serien Rättshistoriskt bibliotek och bekostat tryckningen. De yttre omständigheterna under de sju åren har alltså varit mycket positiva och givande. Utöver det somnämnts är det ytterligare en resurs somvarit betydelsefull för mig och mitt avhandlingsarbete, viktigare än allt annat. Hustru Rauha har under detta liksom under alla våra tidigare år stöttat mig i vått och torrt. Med stort tålamod har hon stått ut med att jag med jämna mellanrum dragit mig undan till ”medeltiden”. Varför ägnar sig en pensionär åt sådant här? Det kan vara ett behov av att vara duktig, att göra en insats på ett helt nytt verksamhetsområde, ett slags intellektuellt Vasalopp, eller helt enkelt ett verksamhetsbegär, som kunde tagit sig uttryck i lite vad som helst. Jag är tacksam för att vänliga gudar för att tillgodose detta begär förde i min väg de medeltida häradshövdingarna. Lidingö 1987 Sten Claéson
Innehåll Förord Förteckningar över tabeller, tablåer, släkttablåer och kartor Förkortningar 1. Inledning 2. Landslagen 7 11 15 17 31 I HARADSUNDERSOKNINGAR 3. Ulleråkers härad .. 4. Osterrekarne härad 5. Aska härad 6. Vartofta härad 7. Sunnerbo härad ... 37 66 97 121 140 II ANALYSER 8. Tillsättning av häradshövdingar 9. 1 häradshövdings ställe 10. Häradshövdingeräntan och andra förmåner 11. Häradstingen 12. Slutord Summary Exkurs: Tingmålabalken Bilagor: 1 Brev som berör Ulleråkers häradsting .. 2 Brev som berör Osterrekarne häradsting 3 Brev som berör Aska häradsting 4 Brev som berör Vartofta häradsting 5 Brev som berör Sunnerbo häradsting ... 162 199 206 215 234 236 240 255 257 261 264 265 Noter Källor och litteratur Personregister 266 285 292
Förteckningar över tabeller, släkttablåer, kartor och tablåer Tabeller 1 Regional fördelning av diplom 2 Fördelning av diplom på tidsperioder 3 Tillgång på diplom för vissa härader 4 Hemmansfördelning i Ulleråkers härad 1540 5 Sakören i Ulleråkers härad vissa år 1542—55 6 Översikt över brottstyper i Ulleråkers härad under åtta år 1542-55 7 Förtroendemännens fördelning på socknar i Ulleråkers härad 1369—1554 8 Nämndemännens fördelning på skattebönder och landbor i Ulleråkers härad 1548, 1553 och 1554 9 Landbor bland fastar och nämndemän i Ulleråkers härad 1350-1500 10 Hemmansfördelning i Österrekarne härad 1554 11 Förtroendemännens fördelning på socknar i Österrekarne härad 1357-1546 12 Förtroendemännens fördelning på skattebönder och landbor i Österrekarne härad 1536 och 1545—46 13 Exempel på landbor bland förtroendemännen i Österrekarne härad 1410—71 14 Hemmansfördelning i Aska härad 1543 15 Sakören i Aska härad under vissa år 1543—54 16 Förtroendemännens fördelning på socknar i Aska härad 1361-1519 17 Exempel på landbor bland fastar och nämndemän inom Aska härad 1405—1509 18 Sakören i Vartofta härad vissa år 1540-52 19 Sakören i Sunnerbo härad vissa år 1539—60 20 Häradshövdingars sätesgårdar, mer än en tjänst samt utländska innehavare 1350—1560 fördelade på 25 (30)-årsperioder 21 Häradshövdingars sätesgårdar, mer än en tjänst samt utländska innehavare 1350—1560, regionalt fördelade 22 22 23 39 54 58 62 62 63 68 92 93 93 99 111 117 118 138 160 174 175
12 22 Häradsstrukturer i undersökta härader 23 Översikt över förmodade avsteg från landslagen under Magnus Erikssons och Albrekts tid, 1350—63 respektive 1364—89 24 Häradshövdingar under Sturarnas och Gustav Vasas tid, 1471-1560 25 Häradshövdingarnas ståndstillhörighet 1350—1560 fördelade på 25 (30)- årsperioder 26 Häradshövdingarnas ståndstillhörighet 1350—1560, regionalt fördelade 27 Häradshövdingeersättare 1350—1560, fördelade på 25 (30)— årsperioder 28 Häradshövdingeersättare 1350-1560, regionalt fördelade 29 Hemmansfördelning i Långhundra härad och Örbyhus läns domkretsar vid 1500-talets mitt 30 Förekomst av landbor bland nämndemän i Ulleråkers och Långhundra härader samt Örbyhus läns domkretsar vid 1500-talets mitt . 31 Förtroendemän och tingsuppdrag i Ulleråkers, Österrekarne och Aska härader omkr 1350-1560, grupperade efter antal år under vilka förtroendemännen förekommer i materialet 177 183 189 194 194 201 202 217 224 226 Släkttablåer 1 Karl Djäkns släkt 2 Ragvald Tyrbjörnssons och Lars Olssons släkter (Stenstaätten) 3 Peder Larssons släkt (Årbyätten) 4 Lars Sunessons släkt 5 Ulf Jonssons släkt (Aspenäsätten) 6 Sten Haraldssons släkt (Släkten Gren) 7 Nils Gustavssons släkt (Rossviksätten) 8 Germund Larssons släkt 9 Magnus Frilles släkt 10 Anders Erikssons släkt 11 Lars Faderssons släkt 12 Erik Kuses släkt 13 Jöran Holgerssons släkt (Släkten Gera) 14 Karl Ulfssons och Karl Karlssons släkt (Ulvåsaätten) 15 Sten Lalassons och Karl Stenssons släkt 16 Krister Larssons släkt (Släkten Siöblad) 17 Torbjörn Kärhngs släkt 18 Magnus Jönssons släkt (Släkten Bagge av Berga) 19 Hans Svenssons släkt (Forstenasläkten) 20 Erik Jönssons släkt (Släkten Tre Rosor) 43 47 51 70 72 74 75 76 77 78 80 81 84 102 104 108 125 127 130 131
13 21 Lars Matssons släkt (Släkten Kafle) 22 Måns Pederssons släkt (Släkten Stierna) 23 Karl Knutssons släkt (Släkten Sparre i Sunnerbo) 24 Erland Algotssons och Peter Nilssons släkter 25 Olof Jönssons släkt (Äldre Stenbocksläkten) 26 Bonde Olofssons släkt 27 Olof Galles och Nils Stolpes släkter 28 Knut Arvidssons släkt (Släkten Drake av Intorp) 29 Isak Birgerssons släkt (Släkten Halvhjort av Älmtaryd) 30 Lars Pederssons släkt (Släkten Hård av Segerstad) 31 Bengt Nilssons slåkt 135 136 144 145 146 148 152 153 156 157 187 Kartor 1 Undersökningsområden 2 Ulleråkers härad 3 Holmsten Holmstenssons kända gods 4 Sätesgårdar i Vånge socken 5 Lars Olssons kända gods 6 Osterrekarne härad 7 Aska härad 8 Vartofta härad 9 Torbjörn Kärlings kända gods 10 Sunnerbo härad 11 Härader i Fnnnveden, Njudung och Värend 12 Henrik Tvsks härader 13 Jon skrivares härader 14 Örbyhus län och Långhundra härad 29 38 42 45 48 67 98 123 124 141 188 205 205 216 Tablåer 1 Tingstider i Ulleråkers härad 1369-1554 2 Verksamhetsöversikt för förtroendemän i Ulleråkers härad 1357-1546 3 Tingstider i Osterrekarne härad 1357-1546 4 Verksamhetsöversikt för förtroendemän i Osterrekarne härad 1338-1510 5 Tingstider i Aska härad 1370—1519 6 Verksamhetsöversikt för förtroendemän i Aska härad 1362-1515 7 Schematisk översikt över i häradsundersökmngarna förmodade avsteg från utnämningsreglerna 56 64 89 94 115 119 176
14 8 Schematisk översikt över förmodade avsteg från utnämningsreglerna i vissa härader, 1350—1560 9 Sammanställning av uppgifter om häradshövdingesakören i Ulleräkers, Hagunda, Vaksala och Länghundra härader vid 1500-talets mitt 10 Konungssakörenas storlek i Länghundra härad 1545-60 11 Översikt över tider dä ting fick hällas enligt landskapslagarna och landslagarna 12 Rekonstruerad verksamhetsöversikt för ordinarie nämndemän i Länghundra härad 1545-70 13 Rekonstruerad verksamhetsöversikt för ordinarie nämndemän i Hällnäs, Västland och Valö domkretsar 1546—54 177 210 212 219 228 229
Förkortningar Frälsegodsen i Sverige Civila lokalförvaltningen, Almquist Lagsagor och domsagor, Almquist Bvggningabalken Bytesbrev Bvtes/fastebrev Bergshammarsamlingen Bidrag till Skandinaviens historia Dråpamålsbalken Dombrev Dalalagen De la Gardiska arkivet Det Medeltida Sverige DiplomatariumSuecanum dotter Edsöresbalken efter Eriksbergsarkivet Svenska adelns ättartavlor före AE AL ALD B Bb B/Fb BhS BSH D Db DL DLG DMS DS dtr E e EbA EÄ f flock fl Fullmakt Frälse och rusttjänstlängd Giftermålsbalken Gåvobrev Genealogica (RA) Gävo/fastebrev Gillingstam, Ätterna Oxenstierna och Vasa Gillingstam, Ätten Siöblad gift med Gustav Vasas registratur Flögm.tlsbalken Härad Häradshövding Historiska handlingar Handlingar rörande Skandinaviens historia Historisk Tidskrift Intyg Jordabalken Köpebrev Köpe/fastebrev Konungsbalken Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid Kristoffers landslag Lagman Linköpings stifts- och landsbibliotck Magnus Erikssons landslag —i nusvensk tolkning, Holmbäck och Wessén Fm FoR G Gb Gen G/Fb GiOV GiSi gm GR H Hd Hh HH HSH HT Ig J Kb K/Fb KL KrL Lm LSB MEL MEL(HoW)
16 Morgongåvebrev Närke pergamentsbrev Personhistorisk Tidskrift pappersbrev Riksarkivet Riddare Räfstetingsbrev Riksråd Såramälsbalken Sturearkivet Svenskt biografiskt lexikon Svenskt diplomatarium Södermanland Sörmländska domböcker Södermanlands handlingar Säfstaholmssamlingen Sigillant Skoklostersamlingen Småland Smålands handlingar Släkt oeh hävd Svenska riksarkivets pergamentsbrev Samling av Sveriges Gamla Lagar, Sehlvter Svenska Landskapslagar, Holmbäck och Wessén Sveriges traktater Stockholms stads tänkeböcker Skandinavien under unionstiden, Stvffe Testamente Tingmalabalken Tjuvabalken utan datum Uppländska domböcker Underhäradshövding Upplands handlingar Upplandslagen Upplands lagmansdombok Underlagman utan ort Uppland utan årtal Västergötlands fornminnesförenings tidskrift Västergötland Äldre Västgötalagen Yngre Västgötalagen l,\ dekini excerpter Västergötlands handlingar Kungl Vitterhets-, Histone- och Antikvitetsakademien Viksamhngen V’adstena klosters lordebok Västmanland Väpnare Äldre svenska frälseätter Östergötland Östergötlands handlingar Östgötalagen Mgb Nä P PHT PP RA Rd Rfb Rr S SA SBL SD Sdm SdmDb SdmH ShS SkS Sm SmH SoH SRP SSGL SSL ST StTb SU Test Ti Tj ud UDb Uh UH UL Ul.db Ulm uo Upl ua VIT Vg Vgl, I VgLII VgL III VgH VHAA Viks Vkib Vml Vpn ÄSL Ög ÖgH ÖgL
1. Inledning 1.1 Ämnet När Sverige vid 1300-talets mitt genom Magnus Erikssons landslag fick ett enhetligt häradshövdingeämbete innebar detta mer än en sammanjämkning av de olika regler för ledning av härads- respektive hundaresting, som fanns i Svealands och Götalands landskapslagar. Det svenska samhället befann sig i en utveckling mot en samlad nationalstat. Trots att perioden började med en rikslagstiftning hade man långt kvar till den enhetliga starka staten. Den offentliga administrationen för att hålla ihop riket var svagt utvecklad. Den innehöll tre rikstäckande system: Den kungliga förvaltningen, kyrkan och rättsordningen. Det är uppenbart att landslagens nya häradshövdingeämbete avsågs som en förstärkning. Detta berodde inte enbart på det enhetliga systemet, där kungens inflytande stärkts, utan också på att häradshövdingeämbetets status höjdes. Häradshövdingeämbetena komatt bli attraktiva för rikets stormän och inte minst för det frälse som strävade uppåt i samhället. För allmogen medförde nyordningen fastare förhållanden, inflytande över häradshövdingeutnämningarna och en bättre rättssäkerhet. Man kan utan tvekan säga att häradshövdingeämbetet fick en nyckelroll i det senmedeltida svenska samhället, för kronan, för frälset och för allmogen. Häradshövdingeämbetet och i vidare bemärkelse det lokala rättsväsendet hör i sig till de samhällets grundvalar, som är värda att uppmärksammas. Den antydda genomgripande nyordningen gör det ännu angelägnare att göra det nva häradshövdingeämbetet och dess utveckling till föremål för studium, särskilt som området inte varit föremål för någon samlad forskning. Som en allmän bakgrund följer här en översikt över den offentliga administrationen, särskdt rättsorganisationen, och förhållandena inom den samhällsnivå som är närmast berörd, nämligen häradet. För kontroll och skatteuppbörd var riket indelat i ett antal fögderier, med el- I ler utan en borg som centrum. Fögderiernas antal var stort och de kunde vara av mycket varierande storlek. Som regel var de anknutna till häradsindelning- , en. Utvecklingen gick mot fler och mindre förvaltningsenheter.' Fögderierna kunde vara kronoförvaltade eller förlänade. Olika förläningsformer kom till användning: Furstelän, pantlän eller tjänstelän. Läntagaren 2
18 Kung Räfst och rättarting Lagman Biskop Häradsvisa Lagmansting Lagsagans Lagmansting Häradshövding 1 Häradsting Biskopsnämnd Figur 1. Schematisk översikt över MEL rättssystem. Övertog kungens myndighet och rättigheter, utomvad gällde rättsväsendet. Begreppet län användes både som uttryck för uppdraget och för området, också då det förvaltades av kronans fogde." Förvaltningen var utsatt för ständiga omändringar, bl a därför att förläningar var ett medel i inrikespolitiken. I de kronoförvaltade fögderierna satt fogdarna ofta under en relativt kort tid, 3-4 år.’ Sverige utgjorde en provins av den romerska kyrkan med en ärkebiskop i Uppsala. De sju stiften med biskopar och domkapitel var indelade i socknar. Ett mellanled utgjorde prosteriet, ofta lika med ett härad. Inom den kyrkliga organisationen fanns en domsrätt även över lekmän, grundad på den kanoniska rätten. Vissa brott, bl a hor och brott mot helgdagsfriden, föll under denna kyrkliga domsrätt och dömdes av biskop med domkapitel biträdd av sockenvis tillsatta biskopsnämnder. Rättsorganisationen var uppbyggd på lagsagor med lagmän och härader med häradshövdingar. Lagsagorna var nio till antalet, omfattande med vissa undantag var och en ett landskap. Tiohärads lagsaga omfattade delar av Småland, nämligen Finnveden, Njudung och Värend. Återstoden ingick i Östergötlands lagsaga. Norrland ingick i Upplands lagsaga. Dalarna i Västmanlands lagsaga och Dalsland i Västergötlands lagsaga. Antalet härader i västra rikshalvan var omkring 130. I Magnus Erikssons landslag var inte Finlands rättsorganisation berörd. Kristoffers landslag däremot nämner två finska lagsagor. Norrfinne och Sörfinne. Lagmannen skulle enligt landslagen hålla fyra lagmansting årligen med hela lagsagan och därutöver ett ting med varje härad. Över lagmans- och häradsting fanns den kungliga domsmakten utövad vid räfst och rättarting av kungen själv eller den eller dem han utsett därtill.
19 UNG Lansinru'- havaro Riksaristokrati Biskop Latjman Tjansteman Tj änsteman Foqdo 1 10 Lc<iohjon Regio~ nala f raisesläkter Sätesq Husmän Häradsfrälse Torparc Bon em en iqhet Laamans Härads Förkortningar: Socken kyrkor Sk Skattehemman Kr Krono " Ky Kyrko ” Fr Frälse " t inq t inq Figur 2. Schematisk mttdell över senmedeltida härad. Det fanns ingen klar uppdelning i under- och överrätter. Man kunde vädja till högre rätt men mål kunde också tas upp direkt vid de högre instanserna. Den samhällsnivå denna studie gäller är häradet. Detta kan schematiskt beskrivas med användning av en modell. Häradernas storlek och struktur kunde vara mycket olika. Dess bärande element utgjordes av bönder som satt på hemman av olika slag. Modellhäradet i figur 2 representerar inte något statistiskt medeltal utan är fritt konstruerat utgående från vanligt förekommande häradsstorlekar och med den för riket som helhet vid slutet av medeltiden rådande hemmansstrukturen. Det har 500 hemman, av vilka 250 är skatte-, 30 krono-, 110 kyrko- och 110 frälsehemman. 10 frälsemän sitter på lika många sätesgårdar, häradsfrälset. De innehar därutöver en del av frälsehemmanen i häradet. Andra frälsehemman ägs av frälsemän i grannhäraderna, regionala frälsesläkter. Många frälsehemman ägs slutligen av riksaristokratin, ofta bosatt utanför såväl häradet som regionen. Man kan tala omfrälse på tre nivåer: Riks- eller rådsaristokratin på riksplanet, regionala frälsesläkter och häradsfrälset. Gränserna mellan nivåerna var diffusa liksom gränsen mellan häradsfrälse och bönder. Uppdelningen kan dock vara ett medel att vid analys reda ut begreppen. De kyrkliga hemmanens ägare var biskopsbord, domkyrkor och stiftelser vid dessa samt kloster, hospital och helgeandshus, ibland också sockenkyrkor.
20 De kyrkliga institutionerna liksom riksaristokratin hade något slag av tjänstemän för att uppbära avraden från sina landbor i häradet. Den främste av intressenterna utanför häradet var kungen, representerad av en fogde i häradet för framförallt skatteuppbörden. I förlänta härader trädde låntagaren i kungens ställe med sin egen fogde eller tjänsteman. Vid sidan av bönderna fanns i häradet en obesutten befolkning av torpare, husmän och legohjon. Institutioner inomhäradet var häradsting, häradsvisa lagmansting och sockenkyrkor. För den vid denna tid ännu svagt utyvecklade statsmakten måste häradstingen och deras ledare häradshövdingarna ha haft betydelse även i andra samhällsangelägenheter än rättshanteringen. Häradshövdingarna hade även en politisk ledarroll. I denna undersökning är det allmänna syftet att utreda häradshövdingeämbetets grundläggande förhållanden. Dessa var reglerade genom landslagen. Det är emellertid klart att de faktiska förhållandena inte alltid överensstämde med lagen. Mycket var dessutom inte fastslaget i lagen utan man följde gammal sedvänja. Det som här intresserar är de organisatoriska formerna, häradshövdingarnas ställning i samhället och verksamheten vid häradstingen. Frågor som ger sig är: Följdes lagens tillsättningsregler med dess balans mellan härad och kung? Frän vilka samhällsgrupper komhäradshövdingarna? Vilken var häradshövdingens ställning vid häradstinget? Utövade han personligen sitt ämbete? Vilken var rollfördelningen mellan häradshövding och nämnd? Innan dessa och andra frågor närmare skärskådas måste tillgängligt källmaterial och forskningsläget klarläggas. 1.2 Källmaterialet Det källmaterial som kan ge kunskap om häradshövdingeämbetet är lagar, stadgor, domböcker, saköreslängder, diplom av olika slag samt någon gäng också räkensskaper. Den lag det gäller är Magnus Erikssons landslag, tillkommen vid 1300—talets mitt. Omkring 1440, knappt hundra är senare, reviderades den i vissa stycken. Denna reviderade landslag fick senare namnet Kristoffers landslag. Båda dessa lagsamlingar finns tryckta i Carl Johan Schlyters Samling av Sveriges Gamla Lagar. Landslagens stora betydelse för undersökningen gör att den ägnas ett särskilt kapitel.' Som komplement till landslagen utgavs stadgor. Dessa finns bevarade i diplommaterial, i kopieböcker samt såsom bilagor i laghandskrifter. Ett urval finns i J.Hadorphs är 1687 utgivna Gamla Stadgor. Någon modern utgåva finns ännu inte men däremot kataloger vid Riksarkivets Svenskt Diplomatarium. Med domböcker avses protokoll och uppteckningar frän häradstingen. Häradshövdingarna förpliktigades inte föra domböcker förrän 1541. Men det är
21 uppenbart att det förekommit noteringar omvad somförevarit på tingen långt tidigare. Det fanns flera skäl att föra minnesanteckningar. Det ålåg häradshövdingarna att på begäran utfärda dombrev, en begäran somkunde komma långt efter tinget. Anteckningar behövdes för att hålla reda på och redovisa bötesbeloppen, vilka skulle fördelas mellan kronan, häradshövdingen och häradet samt målsägaren. Dessa anteckningar kallades saköreslängder. De kunde utöver namn och bötesbelopp innehålla ganska utförliga noteringar om brottet och ibland om nämnden. Domböcker och saköreslängder erfordrades också för att vikarier skulle kunna redovisa för häradshövdingen. Det torde främst ha gällt de ekonomiska mellanhavandena, men omvikarien ej svurit domared var häradshövdingen ansvang för dennes domar. En redovisning av beståndet bevarade domböcker före 1614 utgavs 1945 av J.E.Almquist. Senare har ytterligare några domböcker påträffats. En ny förteckning utgavs 1961 av F.Sleman. Huvuddelen av de sålunda förtecknade domböckerna ligger utanför undersökningsperioden (1350—1560) och de som ligger inom densamma berör bara dess sista årtionden. De ger emellertid tillsammans med domböcker från tiden närmast efter en inblick i hur rättsorganisationen fungerade då. Omdet kan vara berättigat att från detta material dra slutsatser bakåt, beror på hur pass stabila förhållandena har varit. Viss stabilitet tycks ha rått beträffande proceduren vid tingen men i övrigt förefaller det som om början av 1500-talet var en tid av förändring inomdet lokal rättsväsendet, varför försiktighet måste iakttagas. De domböcker som faller inomeller närmast efter undersökningsperioden i de landskap som kommer att omfattas av undersökningen är: 1548,1553-54 Vaksala, Ulleråker ocli Hagunda hdr Länj;hundra hd Bäliiigc hd Västerrekarne hd Salberget Viste hd Uppland RA, trvckt 1545-70 1574-79 1565-66 1573-78 1544-48 1551-52 1557-58 1545-47 1548 1548,1559-62 1548 Södermanland Västmanland Västergötland KA GLA Kulhngs htl Ås hd Östra hd Handbörds hd Stranda hd Aspelands hd Smaland KA VI.A „ KA KA Anm. CjI,A=Göteborgs landsarkiv, KA=Kammararkivet(RA), Vl,A=Vadstena landsarkiv. Huvuddelen av bevarade diplomsom berör häradshövdingarna och deras verksamhet gäller fastighetstransaktioner. Det är naturligt att så är fallet. Handlingar som kunde styrka jordinnehav sparades för att kunna stvrka åtkomsten. Det som på detta sätt finns kvar är en del dombrev men framförallt brev som bestyrkte jordöverlåtelser, fastebrev. Dessa var en nvhet som infördes genom
Tabell I. Regional fördelning av diplom. Landskap Övriga Dombrev Fastebrev Summa b) a) Uppland Södermanland Västmanland Dalarna Närke Västergötland Östergötland Småland 16 201 79 296 46 346 95 487 14 167 54 235 8 49 18 75 7 32 25 64 15 55 179 249 59 427 214 700 27 97 135 259 Summa Anm. a) Utöver egentliga fastebrev ingår även köpe-, bytes- och gåvobrev i vilka fastar uppräknas och som beseglats av häradshövdingen. b) Köpe-, bytes-, Gåvo- och pantbrev, fullmakter, intyg, och testamenten samt brev frän lagmans- och räfsteting i vilka häradshövding omnämns med titel och ibland beseglar. 192 1 374 799 2 365 Magnus Erikssons landslag. De gör det möjligt att från 1300-talets mitt få en inblick 1 det lokala rättsväsendet på ett helt annat sätt än för tidigare epoker. Utan dessa skulle en undersökning av denna typ icke ha varit möjlig.' Eftersom domkyrkor och kloster var stora jordägare fanns handlingar av denna art kvar i deras arkiv som efter Västerås riksdag 1527 successivt drogs in till kronan. Sporadiskt har enskilda släkt- och gårdsarkiv bevarats. Diplom har också räddats åt eftervärlden genom avskrifter i kopieböcker.^ Av häradshövdingar och deras ersättare utfärdade intyg och fullmakter är också av intresse, särskilt som de ibland är utfärdade vid häradstingen. I brev som berör lagmans- och räfsteting omnämns häradshövdingar och vikarier. De återfinns också med titel angiven som beseglare i testamenten, köpe-, bvtes-. Tabell 2. Fördelning av diplom pä tidsperioder. Landskap Summa 1350- 1390- 1440- 1471- L504- 15211439 1503 L560 1389 1470 L520 Uppland Södermanland Västmanland Dalarna Närke Västergötland Östergötland Smaland 54 85 81 58 7 11 296 51 3 161 139 17 487 116 89 48 34 9 235 44 11 40 2 75 12 14 7 20 15 12 11 6 64 3 23 51 150 249 11 170 191 142 147 9 700 41 72 42 57 13 259 71 4 Summa Diplom/år 655 525 549 114 51 2 365 481 13,1 1,3 12,0 16,9 16,6 6,7
23 Tabell 3. Tillgång pä eliplom för vissa härader. Övriga Andel av landskapets bestånd Härad Summa Dombrev Fastebrev Lagsaga b) •i) Uppland Ulleråker Trögd Österrekarne Oppunda Tuhundra Snävringe Vartofta Redväg Aska Bankekind Västra härad Sunnerbo 13.5 % 12.5 % 27,7 % 20.3 % 23.4 % 21.3 7o 13.6 7o 11.6 7o 15,1 7o 9,7 % 14.3 7o 11,6 7o 40 3 28 9 37 2 29 6 Södermanland 135 13 91 31 21 99 11 67 Västmanland 55 6 42 7 50 1 8 41 Västergötland 3 23 33 7 2 29 7 17 Östergötland 4 73 29 106 9 52 7 68 Småland 3 30 8 19 8 21 12 Anm. a) och b) se tabell 1. gåvo- och pantbrev. En inventering av diplom ingående i de mest betydande arkivserierna berörande de regioner som tas upp i undersökningen redovisas i tabellerna 1—2.'* Det kunde ligga nära till hands att för regionsindelningen använda lagsagorna. Detta har inte skett därför att denna för nutiden kan vara svåruppfattad. Tiohärads lagsaga omfattade endast en del av Småland under det att Östergötlands lagsaga utöver Östergötland omfattade stora delar av Småland. Istället har här valts landskapsindelningen. Till Västergötland har dock genomgående Dalsland förts. Som synes är såväl den regionala fördelningen som fördelningen över tiden ojämn. De folkrika landskapen Uppland och Västergötland är klart underrepresenterade. Särskilt för Västergötland är beståndet av bevarade dombrev och fastebrev ytterligt magert. Fördelningen över tiden visar en sakta ökande tillgång fram till omkring 1500. Därefter minskar beståndet drastiskt. Men detta kompenseras av andra källtyper: Sturearkivet, Landskapshandlingarna och Riksregistraturet. Sturearkivet, som 1929 återbördades till Sverige från Danmark, innehåller viktiga delar av Svante Nilssons och Sten Sture d y regeringsarkiv. Landskapshandlingarna är de årliga räkenskaper rörande skatteuppbörden, som började läggas upp 1540. Riksregistraturet som för tiden intill 1560 finns utgivet i tryck, innehåller avskrifter av från kungens kansli utgångna brev. Även inom lagsagorna är fördelningen mycket ojämn. Från vissa härader finns inte något enda dombrev eller fastebrev bevarat. I tabell 3 redovisas tillgången på bevarat diplommaterial för de två bäst försedda häraderna i de för denna undersökning relevanta landskapen.
24 1.3 Forskningsläget Den tidigare forskningen inomämnesområdet är på olika sätt av betydelse för undersökningens inriktning. Dess resultat är en given utgångspunkt och den ger uppfattningar om källmaterialets möjligheter. Fk^rskningsläget visar begränsningen av vad som hittills gjorts i fråga om bearbetning av problemoch material. Här skall närmast ges en översikt över vad som förevarit. En mera detaljerad redovisning av relevanta forskningsresultat kommer att presenteras i samband med analyser inom olika sakområden. Det intresse för det förflutna som 1666 tog sig uttryck i inrättandet av Antikvitetsakademien komJohan Peringskiöld (1654-1720) att börja samla uppgifter om lagmän och häradshövdingar. Hans anteckningar, som väl kan betecknas som en tidig forskning, finns bevarade i samlingen Genealogica 71 vid Riksarkivet. Den egentliga forskningen kan sägas ha inletts vid mitten av 1800-talet med Schlyters stora verk ”Samling av Sveriges Gamla Lagar” i 13 band, där Magnus Erikssons landslag utkom 1862 som band 10 och Kristoffers landslag 1869 som band 12. Samtida med Schlyter men yngre till åren var Garl Gustaf Styffe, Johan Kreiiger och Harald Hjärne. Styffe utgav 1859-84 ”Bidrag till Skandinaviens historia under unionstiden” i 5 band, en dokumentsamling spännande över tiden från 1397 till 1520. Varje band börjar med en ”Inledning” eller ”Översikt” till bandets tidsskede. I dessa behandlas också ”lagskipningen”. Styffe styrkte sin framställning genom hänvisningar till i verket intagna dokument. Kreiiger behandlade i uppsatser i Tidskrift för Förvaltning och Lagskipning (Naumans tidskrift) ”Den fordna svenska nämnden” (1858), ”Lagläsare och underlagmän”(1874) och ”Den svenska kriminalprocessens utveckling från mediet av femtonde till slutet av sjuttonde århundradet” (1884). Han hänvisade till Styffe samt i begränsad omfattning till exempel från tryckta urkundssamlingar, någon gång också till otryckt material. Hjärne lade 1872 fram sin doktorsavhandling ”Omden fornsvenska nämnden enligt Götalagarna”. Det skulle dröja in på 1900-talet innan det medeltida rättsväsendet togs upp på nytt genom Karl Gustaf Westmans avhandling 1912 ”Den svenska nämnden. Dess uppkomst och utveckling”. Westmans verk var första delen i en avsedd större undersökning. Tyvärr fullföl)de Westman aldrig sin undersökning, som därigenom kom att stanna vid landskapslagarnas tid. I en senare uppsats 1927 behandlade Westman ”Häradsnämnd och häradsrätt under 1600-talet och början av 1700-talet”, varvid han inledningsvis tog upp nämndens omvandling fram till 1600-talet. Efter detta korta mellanspel dröjde det ytterligare nästan ett halvt sekel innan ett nytt steg togs. Det var Jan Eric Almquist, somi en omfattande rättshistorisk produktion tog upp även det lokala rättsväsendet under senmedeltiden och
25 Gustav Vasas tid. 1 två uppsatser i Svensk Juristtidning 1945 behandlade han ”Landslagens stadganden om val av häradshövding” och ”Häradsdomaren”. Samma år gav han ut en inventering av ”Häradshövdingeprotokollen före 1614”. 1954-55 komså ”Lagsagor och domsagor i Sverige. Med särskild hänsyn till den judiciella indelningen”, en handbok som är betydelsefull för denna undersökning. Det är en katalog över lagsagor och härader samt lagmän och häradshövdingar från äldsta tider fram till nutid, byggd på en omfattande primärforskning. Östra rikshalvan, Finland före 1809, är dock inte medtagen. Almquist säger i förordet att ”Undersökningen är ett första försök att ur historisk synvinkel utreda omfattningen av rikets lagsagor och domsagor samt att i samband därmed något belvsa den judiciella förvaltningen inom dessa områden. Det är närmast fråga om lagmans och häradshövdingeämbetena som sådana. . . . Föreliggande arbete är avsett att vara ett uppslagsverk sombör innehålla alla viktiga data rörande lagsago- och domsagoutvecklingen i vårt land, men som å andra sidan fullt medvetet bl a av utrymmesskäl givits formén av allenast en stomme på vilken den lokalhistoriska forskningen kan bygga vidare”.' Något senare än Almquist var en annan rättshistoriker Gerhard Hafström, med ”De svenska rättskällornas historia” (1973) och flera artiklar i ”Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid” (1956—78). Från mitten av 1900-talet finns också ett antal undersökningar som berör delproblem. Det gäller bl a nämnden, där tre finländska forskare lämnat bidrag. Kaarlo Ignatius behandlade 1934 i en uppsats i Minnesskrift ägnad 1734 års lag ”Häradsnämndens utveckling från Christoffers landslag till 1734 års lags tillkomst enligt finska domböcker”. Ignatius stödde sig på finska domböcker från 1400-talets mitt och senare. Vid några tillfällen åberopade han Westman. Johan Sandelins avhandling 1936 ”Bidrag till kännedom om häradsrättsnämnden. Enlig gällande lag i Sverige och Finland” var inriktad på senare tid och nuläget men hade ett kapitel med översikt över nämndens uppkomst och utveckling i Sverige och Finland under medeltiden och början av nya tiden. Beträffande denna period hade Sandelin mte bedrivit någon egen forskning utan hänvisade till litteratur, bl a de här tidigare nämnda. Rättshistorikern Ragnar Hemmer redovisade 1962 en undersökning om ”Tingsnämndens permanens enligt medeltida domspraxis i Finland”, där han med permanens menade att nämnden inte tillsattes för varje mål utan för ett helt ting. Hans doktorsavhandling 1928 hade titeln ”Studier rörande straffutmätning i medeltida svensk rätt”. Häradstingens yttre ram har tagits upp i olika studier. Det finns ett tämligen stort antal lokala undersökningar rörande medeltida titigsplatser. Det källmaterial dessa undersökningar byggt på är i törsta hand rättsurkunder. Dessa kompletteras med ortsnamnsundersökmngar. Arkeologiskt material förekommer
26 sparsamt. Traditioner har gett vissa bidrag men det framhålls att dess resultat måste användas med stor försiktighet och endast i kombination med andra källor. Tingstider har undersökts av Sigfrid Sjöberg 1969 utgående från diplommaterial från 1300- och 1400-tal och början av 1500-talet samt från domböcker för senare delen av 1500-talet. Verksamheten vid häradstingen har behandlats i inledningar till utgivna domböcker, bl a i Nils Edlings utgåvor av Uppländska domböcker. Bidrag till forskningen kring häradsrätterna finner man även bland skrifter rörande enskilda domsagor. Många sådana utgavs omkring 1970 med hjälp av medel från tingshusbyggnadsfonderna, somdå avvecklades. Ifråga ommedeltida förhållanden är dock tillskottet begränsat eftersom man som regel byggde på befintlig litteratur." En äldre lokal häradsbeskrivning är Leonard Rääfs skildring 1861 av Ydre härad. En annan är Gustaf Bergs behandling 1893 av småländska förhållanden under Gustav Vasas tid.' Den redovisade forskningens omfattning och resultat kan summeras sålunda. Någon samlad framställning för häradshövdingeämbetet under senmedeltid och Gustav Vasas tid finns inte. Det är väsentligen delresultat som redovisats och det är ibland osäkert på vilket underlag dessa är uppbyggda. Den allmänna uppfattningen idag om häradshövdingarna härstammar väsentligen från Styffe och Almquist. De har visat att det fanns skillnader mellan lagen och dess tillämpning, framförallt då det gällde häradshövdingeutnämningarna. Styffe menade att detta tog sin början redan vid slutet av 1300-talet, Almquist att det var vid 1500-talets början, somdet genomSvante Nilsson blev allmänt att häradets rätt att nominera förbigicks och att ämbetet utnyttjades som avlöning eller förläning. Häradshövdingar skötte i allt mindre utsträckning själva sina ämbeten och mot slutet av 1500-talet utvecklades ett system med vikarier, lagläsare, som innebar att en vikarie svarade för flera domsagor. Som framgått har nämnden intresserat många forskare. En sammanställning av deras rön leder till en hypotetisk utvecklingslinje. Nämnden var från början utsedd av parterna i varje enskilt mål, den kom senare att tillsättas för ett helt ting samt blev slutligen frampå 1500-talet utsedd för ett år i taget. Tillkomsten av lagläsare, som vikarierade för häradshövdingarna utan att ha deras auktoritet, hade till följd att nämndens betydelse ökade och att den med tiden fick en dömande funktion. Verksamheten vid tingen har endast diskuterats i anslutning till tryckta utgåvor av domböcker och resultaten gäller därför endast mitten av 1500-talet. Domboksmaterialet har överhuvudtaget inte gjorts till föremål för någon systematisk bearbetning. Häradshövdingarnas samhällsställning och deras ekonomiska utbyte har endast behandlats marginellt i samband med annan forskning. De fullständigaste undersökningarna gäller tingsplatser och tingstider.
27 1.4 Syfte och metod Med utgångspunkt från det valda ämnets karaktär, källmaterialet och forskningsläget kan studiens närmare inriktning och utformning bestämmas. Förut har framhållits att den påtagna uppgiften allmänt innefattade häradshövdingeämbetets organisatoriska former, häradshövdingens ställning och verksamheten vid häradstinget. De organisatoriska formerna fanns fastslagna i landslagen och en viktig fråga är hur lagen omsattes i praktiken. Av redogörelsen för forskningsläget har framgått att det förekom avvikelser. Det fanns också sådant sominte reglerats i landslagen. En del kan för samtiden ha varit självklart och vi har endast tilllämpningen att gå efter. De organisatoriska områden det finns anledning uppmärksamma är tillsättningen av häradshövdingar, vikariesystemet, häradshövdingeräntan och formerna för häradstingen. Forskningen är ense om att åsidosättande av landslagen förekomi samband med tillsättning av häradshövdingar och att det folkliga inflytande som landslagen stadgade var helt borta under Gustav Vasas tid. Vilka som under undersökningsperioden innehade ämbetet och hur de fick det, är en grundläggande fråga. När började och hur utvecklades avstegen från lagens bokstav? Hur fungerade balansen mellan härad och kung? Av särskilt intresse är häradshövdingarnas sociala ställning i samhället. Den ger ett slags mått på häradshövdingeämbetets betydelse för samhället. Det var ett ståndsgrupperat samhälle. Häradshövdingar kom från högfrälse, lågfrälse, borgare och bönder. Fördelningen mellan dessa grupper är av intresse. Häradshövdingarnas godsinnehav var av betydelse för deras ställning i samhället. Kunskapen om deras godsinnehav är främst känd genom transaktioner av olika slag och är på grund av det fragmentariska källmaterialet mycket ojämn. Ur de senare förekommande frälse- och rusttjänstlängderna kan säkrare uppgifter erhållas. Häradshövdingen kunde enligt landslagen sätta annan i sitt ställe. Hur detta vikaricsystern utnvttjades är en annan viktig fråga. Av forskningen framgår att utvecklingen mot slutet av 1500-talet, alltså efter den här studerade tidsperioden, ledde fram till lagläsare som svarade för flera härader. Frågan är hur förhållandena var under undersökningsperioden. Till de organisatoriska formerna hör också häradshövdingeräntan, dvs den ekonomiska ersättning häradshövdingen uppbar. Det förefaller som den varit av en sådan storlek att den g)ort ämbetet åtråvärt. Forskningen har endast uppmärksammat häradshövdingeräntan perifert, vilket gör det angeläget att studera den särskilt. Häradstinget var det forum där häradshövdingarna utövade huvuddelen av sin verksamhet. Ett studiumav häradstingen måste därför ingå i undersökningen. Det är ett par saker som framförallt är av intresse, nämligen dels verksam-
28 hetens omfattning och art, dels andra aktörer vid tinget. Till omfattningen hör frekvensen av ting, som kan utläsas ur tingstiderna, men också vad som överhuvudtaget avhandlades vid tingen. De övriga aktörerna är av två slag, häradets förtroendemän, främst nämndemännen, samt kungens eller i förekommande fall länsherrens fogde. Innan metoden för undersökningen behandlas måste avgränsningar diskuteras. Den valda avgränsningen till tiden har redovisats redan i avhandlingstiteln. Den givna startpunkten är den tidpunkt, då riket genom Magnus Erikssons landslag fick ett enhetligt häradshövdingeämbete, vilket skedde succesivt mellan 1352 (Uppland) och 1389 (Västergötland). Viktiga föreskrifter i landslagen rörande häradshövdingeämbetet komefterhand att sättas ur spel: det lokala inflytandet vid tillsättning av häradshövdingar upphörde; tingstillfällena inskränktes från att ha varit veckovis under tre tingsterminer till ett under varje tingstermin; en fast nämnd inrättades och tingen började förläggas inomhus. Under Gustav Vasas tid synes allt detta vara genomfört. Detta i förening med en bättre tillgång på källmaterial, bl a genom domböcker, gör det lämpligt att fullfölja undersökningen tomGustav Vasa. Det är av arbetsekonomiska skäl nödvändigt med en regional avgränsning. Det vore önskvärt med ett grundligt studium av hela riket, men det skulle ge avhandlingen en orimlig omfattning. På grund härav inskränks studiet till att behandla landskapen Uppland, Södermanland, Västmanland, Närke, Västergötland, Östergötland och Småland. Dessa landskap har valts därför att mom dessa häradsindelning och häradshövdingeämbetet helt följde landslagen. Inom de perifera landskapen förekom olika avvikelser, vilka i och för sig är intressanta men här utesluts. En tredje avgränsning är av saklig natur. Häradshövdingarna som rättvisans handhavare, som uttolkare av lagen, är förvisso ett centralt moment av häradshövdingeämbetet. Dessvärre är detta ett för stort och för en historiker alltför svårhanterligt område för att kunna inrymmas i denna undersökning. Den metod som kommer att användas innebär att först genomförs ett antal detaljstudier av enstaka härader - ”Häradsundersökningar”. Valet av härader för häradsundersökningarna har bestämts av materialtillgången. Det går inte att finna härader med någorlunda god tillgång på material annat än i Uppland, Västmanland, Södermanland och Östergötland. Med hänsyn härtill har för fullständiga häradsundersökningar (av häradshövdingar och häradsting) valts ut: Ulleråker i Uppland, Österrekarne i Södermanland och Aska i Östergötland. Begränsade undersökningar, i vilka det på grund av materialbrist inte är möjligt att nå resultat Ifråga omverksamheten vid häradstingen, görs i Vartofta i Västergötland och Sunnerbo i Småland. I häradsundersökningarna eftersträvas ett brett studium med utnyttjande av allt tillgängligt material med anknytning till häradshövdingeämbetet. Med häradsundersökningarna som grund genomförs därefter sakområdes-
29 V'' V y ^ " ~A,_Ulleråkers hc m '> VästmanlandI I \ \ y Dalarna \ ✓ ✓ I \ ✓ \ I y V Värmland V Uppland I \ V \ 'v \ / \ t m \ / I / ✓ '' xSöderman länjJ/ \ rekarne hd \ Dals- i ' 1 and \ Närke 6^ \ / / "" öst^ergötland N I Vartofta hd W//, '■^Västergötl and O t W/"' DJ t ✓ \ t Småland \ 1 N. Karta 1. Undcrsökninj^somräden. visa analyser. Syftet ger följande sakområdesindelning: Tillsättning av häradshövdingar och häradshövdingarnas sociala tillhörighet, vikariesystemet, häradshövdingeräntan och andra förmåner samt häradstingen. Underlaget breddas genomöversiktlig inventering av alla kända häradshövdingar och deras vikarier. Inom särskilt betydelsefulla avsnitt tillförs kompletterande material och genomförs specialundersökningar. 1.5 Begrepp Det senmedltida Sverige var ett samhälle i utveckling. Mycket som senare kom att formaliseras var ännu i en begynnelsefas. Det är därför nödvändigt att precisera några begrepp som kommer att användas. Det gäller framförallt begrepp som hänger samman med social tillhörighet. Ett ståndssamhälle var på väg med frälset som dominerande grupp. Inomdenna kan man särskilja ett högfrälse bestående av riddare, riksråd, lagmän och nära anhöriga till dessa, samt ett Idgfrälse. Den senare gruppen är stor och omfattar alltifrån sådana vars egendomsförhållanden inte mycket skiljer sig från allmogens upp till ett övre skikt som står högfrälset nära. Gränserna är inte skarpa. Man kan också tala om en riksaristokrati med stora innehav av gods
30 spridda över flera landskap, omett regionalt frälse och ett häradsfrälse, de båda senare med gods belägna inom snävare regioner. Frälsets välstånd tog sig främst uttryck i godsinnehav, vilket kommer att användas som medel för att bestämma häradshövdingarnas sociala ställning. Men det måste betonas att detta instrument är osäkert eftersomvåra kunskaper om godsinnehav ofta är mycket fragmentariska. Med gods menas här i regel gård eller hemman, men även andra former av fast egendom som torp, kvarnar och utjordar. Med sätesgård avses stadigvarande bostadsplats; gård till vilken någon skriver sig eller varifrån han vid upprepade tillfällen utfärdar brev. En och samma person kan ha flera eller växlande sätesgårdar. Vår kännedom om sätesgårdarna är ojämn. Ett överskikt inom allmogen utgjordes av de förtroendemän som innehade uppdrag som nämndemän, fastar, synemän och vidervarumän. Av betydelse för häradshövdingarnas situation är deras släktsammanhang. Dessa kommer att illustreras med släkttablåer benämnda efter den för undersökningen aktuelle huvudpersonen eller huvudpersonerna. Tablåerna upptar för denne eller dessa relevanta släktled. Som underrubrik anges i vissa fall den ätt eller släkt vederbörande tillhörde.
2. Landslagen 2.1 Tillkomst och utveckling i stort Landslagens lokala rättssystem var ett arv från landskapslagarna. Dessa måste redan tidigare ha varit föremål för samordning. Upplandslagen, Södermannalagen och Västmannalagen, tillkomna 1296, 1327 respektive före 1347, har i stort överensstämmande Tingmålabalkar (Rättegångsbalkar). Magnus Ladulås edsöresstadga från 1280 återfinns såväl i de nämnda landskapslagarna som i Östgötalagen, tillkommen efter 1285. Men det fanns fortfarande särdrag. En klar skiljelinje gick mellan Götalandskapen och Svealandskapen. I Götaland bar tingsområdet namnet härad under det att namnet var hundare i Svealand.' I Götaland fanns som ledare häradshövdingar, somtillika hade uppgifter inomförvaltningen. Hur de utsågs framgår inte av lagarna. I Svealand fanns inomvarje hundare två domare somutsågs av en nämnd tillsatt av länsmannen, som då nårmast motsvarade kungens fogde. Valet stadfästes av kungen. Tingen sammankallades av länsmannen (fogden). Magnus Erikssons landslag (MEL) tillkom vid mitten av 1300-talet och föregicks av en rad stadgor från år 1335 och åren 1344—45. Den utarbetades av en kommission av lagmän, från vilkas arbete finns ett enda vittnesbörd, nämligen en protestskrivelse 1347 från fem kaniker, somvid en sammankomst med kommissionen i Örebro å sina stiftskyrkors vägnar krävde att inga inskränkningar skulle ske i kyrkans rättigheter.' Lagen, som inte tycks ha fått någon kunglig stadfästelse, antogs efterhand av de olika landstingen. De första beläggen för att lagen tillämpades är från 1352 och gäller Västmanland och Östergötland. Tillämpningen kom sent i Västergötland, först 1389 då drottning Margareta tillträdde regeringen i Sverige. I Hälsingland och längre norrut följde man landslagen först på 1440-talet och då Kristoffers landslag.^ Landslagen byggde mest på Upplands- och Östgötalagarna. En del kom från de omnämnda stadgorna och mindre delar var nyskrivna. Det var sannolikt kanikernas protest som medförde att lagen aldrig fick någon kyrkobalk, utan landskaplagarnas kyrkobalkar tillämpades. Småningom blev dock Upplandslagens kyrkobalk accepterad som den gemensamma.
32 Lagen kompletterades efterhand med utfärdade stadgor. Dessa har hittills inte gjorts till föremål för närmare utforskning. En undersökning pågår emellertid f n.'* Lagen reviderades på 1440-talet vid tiden för kung Kristoffers trontillträde och stadfästes av denne. Denna lagrevision fick senare namnet Kristoffers landslag (KrL). Den gamla lagen användes emellertid alltfort även om delar av nyheterna beaktades och infördes i laghandskrifterna. Först under senare delen av 1500-talet kom den nya lagen i allmänt bruk. Den trycktes 1608 med en ny kunglig stadfästelse. Vid revisionen blev Tingmålabalken grundligare omarbetad än övriga balkar. Denna hade i MEL 39 flockar under det att KrL hade 43. Vissa omkastningar i flockarnas ordningsföljd förekom. De flesta ändringarna förefaller vara föranledda av att man velat fylla ut konstaterade brister eller tillgodogöra sig praxis. En del av detta hade kommit redan tidigare i olika stadgor. En principiell ändring gällde den kungliga domsrätten. De gamla, för lagsagan gemensamma landstingen ombildades till årliga räfsteting, vid vilka kungen eller hans ombud dömde. De ting lagmannen årligen höll med varje härad var emellertid kvar. En ändring av lagen, som inte tillkom genom vare sig stadga eller r>evision, var den s k Mellersta lagen., som gällde syskonbarns arvsrätt, vilken innebar att Upplandslagen följdes på denna punkt. Genom en riksrådsdom 1507 fastslogs giltigheten av denna sedan den efter hand kommit in i laghandskrifterna.^ 2.2 Landslagens normer För denna studie är främst de bestämmelser i landslagen av intresse, som reglerade häradshövdingarnas verksamhet, de organisatoriska formerna och de processrättsliga reglerna. Dessa bestämmelser finns samlade i Tingmålabalken, men en del finns därutöver i flera andra balkar. Grunden är dock Tingmålabalken samt de flockar i Jordabalken som reglerade jordöverlåtelse, ett betydelsefullt område i häradshövdingarnas verksamhet som står för huvuddelen av det bevarade källmaterialet. För den skull har Tingmålabalken samt några flockar ur Jordabalken refererats i en exkurs. Det är en tolkning utgående från texten i Schlyters Gamla Lagar och med stöd av Holmbäck och Wesséns nusvenska tolkning och kommentarer.^ Flockarna redovisas inte strikt i MEL nummerordning utan har för att öka överskådligheten sammanförts sakområdesvis under här insatta mellanrubriker. KrL avvikelser redovisas i anslutning till varje flock. Tillsättning av häradshövdingar reglerades i MEL Tingmålabalk. Varken KrL eller någon stadga medförde någon förändring. De formella grunderna för tillsättning av häradshövdingar var oförändrade under hela senmedeltiden och Gustav Vasas tid. Förfarandet var följande. Vid vakans kallar lagmannen med en månads varsel
33 till ett särskilt häradsting. På detta utser häradsmenigheten tolv män, vilka tillsammans med lagmannen uppställer tre män på förslag till häradshövding. Bland dessa utser sedan kungen en, ’den som han vill och som han vet är fallen därtill’. F-ör att kunna föreslås måste vederbörande bo inom häradet. (Ti 2) Det stadgades i MEL vidare att ingen må inneha mer än ett häradshövdingedöme. (Ti 4) Ting hålls på bestämda tingstider och på en bestämd tingsplats. MEL föreskrev ett ting i veckan under tingsterminerna, vilka var tre (Ti 7): Vinterting från tjugonde )ul (13/1) till nioveckors fastan (beroende på påsken 18/1—21/2), Sornmarting från Botulfsmässan (17/6) till Sankt Olofs dag (29/7) samt Höstting från Mikaelsmässan (29/9) till advent (25/11-2/12). Dessa tingstermmer var kortare än de som gällt under landskapslagarnas tid, särskilt vintertingstermmen. Landskapslagarna angav inte som MEL tingsterminer utan i stället fridstider, då ting inte fick hållas: Vårfrid, skördefrid och julfrid. I KrL ändrades tiden för sommartinget till att räcka från Valborgsmäss (1/5) till Midsommardagen (24/6). Tingsterminerna gav utrymme för maximalt 15—21 ting årligen. Fdäradshövdingen kungör annan tingsdag om den ordinarie infaller på en helgdag eller fastedag och kallar med budkavle till extra ting på kungens uppdrag eller om svårare brott begåtts i bygden (Ti 27). Den sista bestämmelsen saknas i KrL. Däremot fanns i andra balkar i KrL än tingmålabalken föreskritter om att ting vid vissa svårare brott skulle sammankallas med budkavle. Varje härad skall ha en rätt tingsplats (Ti 7). Häradshövdingen åligger att hålla ting (Ti 7). Denna bestämmelse innebar att det var han som ledde tinget. I lagen hade han också tilldelats en exekutiv uppgift, nämligen att förordna om uttagmg av böter hemma hos dömda (Ti 11). Rättegångsordningen hade klara former. Mål avgörs genom vittnen, genom ed, med eller utan edgärdsmän, eller genomnämnd. Häradshövdingen fastställer genom dom vilken ordning som skall tillämpas (Ti 10 och 16). Med dom menades med dåtida språkbruk att uttala vad som var lag i målet. Genomdomen avgöres hur många edgärdsmän som skall avlägga ed och vad de skall beediga.^ 1 Krl. hade uttrycket ’efter domar’ bytts ut mot ’på tinget inför rätten’ (KrL Ti 5). Vid vittnesmål talade KrL omatt vittnena skall vittna inför häradshövdingen (KrL Ti 22). Antalet edgärdsmän vid olika brott föreskrevs i lagen. Enligt MEL förestavar målsäganden eller tre i häradet boende män (bofasta män), närvarande på tinget eden (Ti 14). I Krl. infördes att häradshövdingen eller domaren förestavar eden (KrL Ti 22). Med domaren kan här ha avsetts antingen häradshövdingens ersättare eller främste nämndemannen. 3
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=