82 lagens bestämmelser omköp av )ord utan på en helt fri argumentering: dels var hemmanet vid försäljningen »förlamat och så när öde», dels var säljaren »en utlevad och barnlös man» och kunde inte »något hemman försörja».'^ På samma sätt resonerade häradsrätten i Vendel vid en tvist om lösenrätten till ett hemman 1631, då den tog ställning till parternas personliga kvalifikationer och dömde hemmanet till den ena parten, som förklarades vara »en välbehållen bofast man», medan motparten var en »blott tjänstedräng och vagant». I det sena 1600-talets häradsböcker möter nästan en ny värld. I stället för de korta, kryptiska notiserna möter klara, utförliga—för att inte säga långrandiga — redogörelser. Det fria dömandet med hänvisning till lämplighetsskäl är borta, i stället refereras ideligen till lagen och särskilt till nyligen utfärdade förordningar. Vid varje ting läser man upp riksdagsbeslut, förordningar och kungliga resolutioner. Språket har förändrats: latinska uttryck är vanliga, personer omnämns som »Monsieur» och säljare av skattehemman kan kallas »intressenter». Arkaiska företeelser som edgärdesmän, vanliga ännu under 1600-talets första hälft, saknas. Borta är förlikningar mellan dråpare och den dräptes släkt, som förekom ännu i början av 1600-talet.Det är ett mycket mer lättarbetat material, men samtidigt ger det förmodligen mycket mindre, om ens något, av »allmogens rättsuppfattning». Nu är det den laglärde häradshövdingen som sätter sin prägel på förhandlingarna.''’ Till sist en iakttagelse av viss betydelse för fortsättningen. När en jordtvist drevs genomflera instanser skilde sig de olika domstolarnas utslag ofta åt. Men det går inte att finna några systematiska avvikelser mellan instanserna, trots deras olikartade karaktär.Detta är viktigt dels som ett resultat av rättshistoriskt intresse, dels som en förutsättning för den följande presentationen av domstolspraxis. 17 UDB V s 66:6. UDB / s 84—85. Sannolikt rörde det sig om ett kameralt lösenmål (se nedan). - 1586 dömdes en man i Uppland att sälja sm andel i ett hemman till brodern, eftersom han var skomakare och ej kunde förestå ett hemman {UDB VI// s 62:9). Några exempel på att dråparen betalar böter till den dödes »släkt» : Östra s 26, 51-52, 57, 60, 77-78 (tvist om fördelning av dråpsböter), Sörmland s 61 (1596, böter till den dödes änka, far, bröder), s 126 (1599), Hälsingland (Järvsö 1638 16/6, den dödes föräldrar vill ha förlikning, men dråparen får ej nåd av hovrätten). I Kålland 1632 28/5 ber både dråparens och den dräptes släkt om nåd för en förrymd, dödsdömd dråpare, i Kålland 1631 23/5 döms en död dråpares arvingar att betala böter, och 1639 21 10 erkänner den dräptes far mottagandet av böter och befriar dråparen »och hans arvingar» från vidare tilltal. I Njurunda, den andra underrätt somstuderats för senare cfelen av 1600-talet, är förvandlingen mvcket tydlig från 1673, då en häradshövding ersätter den tidigare lagläsaren. Förhållandet tycks, som Bo H Lindberg visat {/kindberg 1984), ha varit helt annorlunda på straffrättens område. Där tillhölls underrätterna strängt att följa lagens bokstav, och »arbitrerandet» kom att förbehållas överrätterna.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=