77 Därigenom kan häradsrätternas praxis möjligen ge någon föreställning om »allmogens rättsuppfattning». I spetsen för en lagmansrätt stod lagmannen, som var rekryterad ur den allra högsta aristokratin — exempelvis var Axel Oxenstierna lagman över Norrland. Nämnden i lagmansrätten utgjordes av både adelsmän och bönder från landskåpet. Den första hovrätten inrättades 1614. Till skillnad från de tidigare behandlade instanserna var hovrätterna »lärda» domstolar. Ledamöterna, som till stor del var adliga, var utbildade )urister och inflytandet från utländsk doktrin var starkt. Undersökningen av hovrätternas praxis har begränsats till Svea hovrätt, som var den äldsta och viktigaste. Den hade nära band till den centrala riksstyrelsen. Den var inrymd i slottet, drotsen var ordförande, och ytterligare fyra ledamöter var riksråd. Hovrättsjuristerna komatt spela en viktig roll i 1600-talets lagstiftningsförsök, bl a som medlemmar av Karl XI :s lagkommission.^ Den högsta rättegångsinstansen var den kungliga domstolen. Normalt fungerade riksrådet som högsta domstol, och i rådsprotokollen finns här och var mål insprängda. Periodvis prövades andra lösningar; så inrättade Erik XIV en »hög nämnd». De olika domstolstyperna hade mte bara olika karaktär utan även olika funktioner. Häradsrätten var första instans, vilket bl a betydde, att uppbud av jord och stadfästelser av köp skulle ske där. I praktiken var dock mte instansordningen så fast. Vid 1400- och 1500-talens uppländska lagmansrätter var det vanligt att lagmannen stadfäste lagfartsbrev från häradsrätter eller själv utfärdade brev på köp, och ännu 1635 förekom det i Västergötland, att lagfart meddelades på lagmansting.■* Omvänt kunde det förekomma, att domar från lagmansrätten stadfästes på häradsting.^ Enligt 1614 års rättegångsordinantia skulle tvister, där adelsmän var inblandade behandlas i hovrätten som första instans, vilket i viss mån synes ha efterlevts under några decennier - det förekommer således, att häradsrätter hänvisade vissa mål direkt till hovrätten — men snart tycks det ha blivit praxis att även adliga )ordtvister togs upp i häradsrätterna.^ Så var ’ Se t ex Jägcrskiöld 1963 s 49-53 och 1967 s 452—153, 460. ■* Kålland 1635 20/8. Även i Uppland kunde )ord bjudas upp på lagmanstinget: UDB VIII s 158. - 1 UDB // s 3, 30, 97, UDB VIII s 40 stadfäster lagmansrätten häradsdombrev, samtidigt som det meddelas att klander e| väckts under mellantiden. Transaktioner inför lagmansrätt: ULR s 51, 54, 57-58, 58 mfl. Satakuma s 77, 109, 111, 115. Schnieäcrnari s 138: »där någre av adel hava träta sin emellan eller med andre om någon arvsskifte eller jordagods . . . skall det ske för denne vår konungslige hovrätt». Exempel på att adliga bördsrättsmål hänvisas till hovrätt: Kålland 1634 23/10, Svea hovrätt mål 1, UDB IVs 135. - Tvister mellan adelsmän och bönder (bördemän) om skatterätten till skattefrälsehemman behandlades av Oppunda häradsrätt från 1645 {Ernby 1975 s 65-72) och i Åkers skeppslag redan 1624 {Brännman 1950 s 307 n 27). Rent adliga bördsrättsmål i Laske häradsrätt 1624, 1625 {Brännmati 1950 s 301 n 3) och i Marks häradsrätt 1641 {Där färdvägar mötas 1981 s 123). - I 1734 års lag saknas de generella bestämmelserna om adliga tvistemål; endast vissa familjerättsliga mål hänvisas direkt till hovrätt (RB 7:1:8).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=