74 avstå från sin egen nytta för att säkra släktens och samhällsordningens fortbestånd. Motståndarna riktade däremot sm kritik mot bördemän, vars »illvilja» och »missgunst» mot sådana som de »hållit för ovärdiga att gods besitta» låg bakom många bördsrättsprocesser. Enligt Lindskiöld var detta »ett nidingsverk» och Stiernhöök fördömde bördemän, som försökte hindra borgenärer från att få tillbaka sina pengar.*’’ Åtminstone några av bördsrättsmotståndarna uttryckte tämligen klart, att egenintresset och allmännyttan sammanföll: det är »även nyttigt för publico» när gods säljs »som man gitter dyrast», sade Lindskiöld, och Törne uttrvckte sig på ungefär samma sätt.*^ Kanske kan man bakom uttalandena spåra embryot till ett liberalt, marknadsekonomiskt tänkande - den samhälleliga rikedomen utnyttjades bäst genom att marknadskrafterna fick råda. Individens moraliska dilemma försvann härmed. Det fanns slutligen ett klart maktpolitiskt inslag i debatten. Lindskiöld och var tydliga på denna punkt. Det gällde att bryta den gamla adelns makt och att ge den nya adeln möjlighet att förvärva jord. Mot detta hävdade Konrad Ribbing — som dock mte var någon entydig bördsrättsanhängare - värdet av en aristokrati. Så kan grovt de bägge huvudlinjerna i debatten sammanfattas. Nu fanns det självfallet nyanser inomdessa. Kritikerna sträckte sig alltifrån den radikale Åkerhielm till Stiernhöök, som lindade in sina synpunkter och inte öppet tog ställning, anhängarna från män som Brommenstedt eller Rålamb, somförbehållslöst försvarade bördsrätten, till Konrad Ribbing, som erkände att förändringar var nödvändiga. Det fanns också skil)elin)er, som gick tvärs över den tidigare uppdragna. En sådan var frågan om vilka som borde vara bördemän. I lagkommissionen var sålunda Lovisin och Lindskiöld oense om vad den »familj» var, som skulle konserveras. Lovisin anknöt till vad han uppfattade som det ursprunghgare familjebegreppet, en linje som sträckte sig genom generationerna. Bördsrätten borde utformas så, att övergångar av jord mellan olika linjer förhindrades. För Lindskiöld — somdock vacklade i frågan — tog familjen sin början med den aktuelle innehavaren av jorden och fortsatte med hans arvingar. Sambandet bakåt intresserade honom mte. Han uppfattade bördsrätten närmast som ett skydd för arvingar eller som en slags förmyndarskapslagstiftning. Arvejorden borde inte säljas annat än i nödfall »och till förbättring». Vid flera tillfällen efterIvste han en lag mot slösare »huru de förhindras må sitt gods förslösa». I sin motvilja mot dem som slösade bort sm jord kunde han förenas med många av bördsrättens anhängare. Men det är intressant att se, varifrån han hämtade sm förebild när det gällde den lag mot slösare, som han efterlyste: en sådan förordning var »uti Holland och England jämväl andra väl ställda republiker . . . dem själva och det gemena bästa till stort gagn». Förurhetena / s 87, Stiernhöök f/672> 1981 s 182. Sf ov.iti n 80. ** Förarbetena I s 34, 74, 78, 86. Omden bej;\ nn.inde l.igstdtningen mot slös.tre vid s.tmm.i tid se Holmhiick 1916 s 33 n 4. Åkerhielm .S7
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=