73 rättare, att i största möjliga utsträckning hindra att jord blev en marknadsvara. Det var enligt bördsrättens anhängare inte bara rättvist, utan även nyttigt och önskvärt att jord värderades lågt. Höga försäljningspriser ledde till »luxurie och prodigalitet», medan låga priser gav goda hushållare. Dessa goda hushållares företrädesrätt att lösa in jorden efter mätismanna ordomvar en garanti för familjernas konservation. Arvejorden borde skyddas undan penningstinna spekulanter. För motståndarsidan var det en alldeles befängd tanke, att värderingssystemet gagnade familjernas konservation. Arvingarna konserverades bäst, om arvejorden fick disponeras fritt. Detta motiverades konkret så: om en innehavare råkade i obestånd hade han större möjlighet att rädda sin ställning omhan fick sälja en gård till bästa pris än om han tvangs sälja två eller tre efter mätismanna ordom. Skillnaden ifråga om syn på arvejorden ledde över till olika syn på värdet av jordhandel. Bördsrättens kritiker önskade underlätta jordhandel. Lindskiöld förklarade t ex att kontrakter måste »faciliteras och ej med så många svårigheter kringskränkas», och både han och Törne menade, att det var nyttigt med fri jordhandel, som ledde till att godsen kom »uti värde».Värderingsmotståndarna betraktade arvejorden som en vara och fann det oskäligt att statuera ett visst pris på den, när man eljest efter lagen fick »sälja sina varor så högt man gitter».^' En anhängare av bördsrätten som Gustav Rosenhane, sedermera hovrättspredent 1 Dorpat, skrev däremot att lagen inte ville »att så lätteligen jord skall transfereras ifrån familjer till familjer» och citerade till stöd ett gammalt talesätt: »Jordetorvan är vissast, penningen är rund» — ett uttryck för ett allmänt misstroende mot handel och penninghushållning.'^’ F"ör bördsrättens kritiker var det naturligt, att jordens »rätta värde» sammanföll med marknadsvärdet; det var just genomden fria handeln somgodsen kom »1 värde». För anhängarna av bördsrätten var däremot jordens rätta värde det som framkom genom värdering, medan marknadspriset i allmänhet låg över. Ibland uppgavs proportionen; justitiebetjäningen i Gävleborgs län ansåg t ex, att marknadspriset kunde ligga fyra gånger över det rätta värdet. Anledningen härtill var, att en oskyld köpare pga sin förmögenhet eller i betraktande av egendomens »kommoditet eller belägenhet för honom» bjöd över bördemännen.^' Bördsrättsanhängarna riktade kritik mot säljare som sålde för högt, köpare som utestängde bördemännen från deras rätt genom att bjuda för mycket och »samvetslösa kreditorer» som gav för höga lån på fastigheter.Individen måste Fönahctcnu / s 52. 51, 85. SRP 1642 s 528. Mcyvr IS8S s 203. Förarbetena VH,s 185. Sc nckså s 239. Plnligt Cjöt.i hovrätt kunde det tläremot tänka.s .ttt värdenngspnset överskred m.irkn.tdspriset (s 240). Se t ex Förarbetena VII s 171 (Sk.tr.tborg).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=