72 tet att betrakta bördsrätten. Den ena gruppen såg den som en institution av stort värde, somborde bevaras och effektiviseras, den andra i huvudsak som en »förhatlig lag», som missbrukades och måste tdlämpas mer restriktivt. De bägge gruppernas syn på hur familjerna bäst konserverades skilde sig radikalt åt. Den konkreta fråga, som markerade skiljelinjen mellan grupperna var värderingen vid bördslösen. Anhängarsidan slog vakt om denna, medan »motståndarsidan» — för att använda ett något förenklat uttryck - ville att marknadspriset skulle gälla. Bägge grupperna var medvetna om löseskillingens centrala roll. Törnes och Gripenhielms uttalanden i lagkommissionen har redan citerats; på motsvarande sätt menade anhängarna att bördsrätten blev illusorisk utan värdering.^^ För kritikerna var bördsrätten ett hinder för ägarens absolut herravälde över sin egendom, ett hot mot äganderätten, för vars upprätthållande människorna underkastat sig allehanda bördor. Det gällde äganderätten för den oskylde köpare, som förvärvat jord men som länge var osäker på sin rätt (specialbestämmelserna om omyndig, jungfru och utrikes vistande ledde till att klandertalan kunde väckas under mycket lång tid efter ett förvärv). Det gällde också innehavaren i hans egenskap av säljare, som inte fick avhända sig egendomen till vem han ville eller till det bästa pris han kunde få. Det framhölls, att de osäkra ägandeförhållandena skadade jordbruket genom att investeringar och underhåll försummades. Bördsrättens anhängare såg däremot inte den aktuella innehavaren utan »familjen» somden verkliga ägaren av arvejorden. Innehavaren hade själv inte gjort sig förtjänt av den och hade därför ingen rättighet att fritt förfoga över den. Saken uttrycktes pregnant i Svea hovrätts remissvar på 1695 års jordabalksförslag, enligt vilket en arvinge »utan något sitt arbete eller egna slöjder, likasomsovande har överkommit /sitt arvegods/, och efter naturen skyldig vore, såsom hans förfäder det honom gjort, /det/ åter till sina arvingar» överlåta. En person som sålde sitt arvegods använde »vad hans förfäder med möda och besvär till samtliga deras efterkommandes nytta och förkovring avlat hava». Det var inte mer än rättvist, att den som sålde arvejord fick ett lägre pris än marknadspriset »ty som han n)utit släkten och börden till goda i dess förvärvande, så är det inte mera än billigt han drager den reflexion tillbaka, att han på lika sätt unnar sin släkt inlösen». En naturlig föl)d av detta svnsätt blev, att också bördlöst )ord - som alltså förvärvats efter mätismanna ordom — måste betraktas som arvejord och vara underkastad bördsrätt, vilket också den nyss citerade remissinstansen påpekade.^"’ Målet var alltså att skapa två skarpt skilda »marknader» för jord - eller ^ Förutom till Axel Oxenstiernas ovan .itergivna uttalande i rådet 1642 kan hänvisas till remisssvar frän Kopparberg, Förarhetctiu VII s 178. Möjligen överdrev i s)älva verket bägge sidor värderingens betvdelse nägot; se vidare härom tvä av de rättsfall som behandlas i nästa kapitel. Förarhctcna VII s 266. Förarhctcna VII s 185 (Gävleborgs län).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=