69 av bördsrätten kunde denna hindra den nya adeln - till vilken Åkerhielmsjälv hörde - från att skaffa sig gods. Eftersom de »adliga privilegierna härflyta mestadels av den fasta egendomen», kunde en adelsman inte komma att njuta privilegierna om han inte ägde frälsejord. De nyadlades situation var inte avundsvärd, menade Åkerhielm; före adlandet hade de inte kunnat förvärva något gods på grund av privilegierna, efter adlandet lade bördsrätten hinder i vägen. Åkerhielm ansåg, att »alla ledamöter i ett stånti borde hava lika villkor och förmåner». Han förde vidare fram en synpunkt av mer tillfällig natur, som kanske bottnade i hans egna erfarenheter. Under krigstiden, då jorden belastats av tunga kontributioner och pålagor hade många adelsmän sålt jord, men nu försökte adelssläkterna återvinna det frångångna genom bördsrättsprocesser. Åkerhielms mest principiella argument gällde äganderättens helgd; »allt vad man justo titulo varibland köp räknas, kan akvirera, det bör man oklandrat få besitta, så är det uti allt annat brukligt, och så borde det vara uti ackvisition av gods». En köpare, som blivit fråndömd godset, riskerade även sina pengar, eftersom det inte var säkert att säl)aren kunde ge honom skillnaden mellan marknadspriset och bördeskillingen åter. Men bördsrätten kränkte inte bara köparens rätt: en innehavare, somönskade sälja, var inte så mycket herre över jorden att han kunde sälja den till vem han ville och få så mycket han kunde för den. Åkerhielm sekunderades av några andra motståndare till bördsrätten, bl a av Johan Enanderhielm, som var ledamot av lagkommissionen. De flesta av hans konkreta förslag inflöt också i den nya bördsrättsförordningen. Bördsrätten hade fått alltför stor extension, menade Enanderhielm, och den ledde till många processer och motstridiga domar. I övrigt framförde han ungefär samma synpunkter som Till ett praktiskt taget förbehållslöst försvar för landslagens bestämmelser om bördsrätten uppträdde några memorialförfattare, bl a Lars Brommenstedt, som ansåg, att bördsrätten måste bibehållas »vid sin fulla vigör». Den som överflödade på penningar skulle ej få köpa jord, »släkten till prejudice». Michael von Strokirch ansåg, att lagens bestämmelser borde kompletteras av hembudsskyldighet för säljaren. Huvudtalare mot Åkerhielmvar emellertid en av »den gamla adelns» främsta män, landshövdingen Konrad Ribbing, en av ledarna för den aristokratiska oppositionen mot Karl XII och bror till Per Ribbing, somvar lantmarskalk vid 1719 års riksdag. Motsättningen mellan honom och Åkerhielm var starkt personligt präglad, med beskyllningar för ärekränkning och efterföljande förlikning på riddarhuset.^' Ribbing försvarade i princip bördsrätten som »av hedenÅkerhielm på förhållandet mellan gammal och ny adel.^'* Övng.i nicmi)ri.iltört.m.irc mcit bördsrätten: S A Lilliegren (värdering end.ist mell.tn bröder), I. Stierneld. ° Övrig.i memon.il tör bördsrätten: v Knorring, borgmäst.ire Joh.m St.trlmg. Se RAP 1720 s 201-203.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=