68 lovisinska ståndpunkten ledde framtill en kategori jord, somvarken var klar avlinge eller klar arvejord. Några remissinstanser var kritiska mot paragrafen, som ansågs ge tidigare säljares bördemän en obegränsad klandertid.Man tolkade alltså förslaget så att den tidigare ägarens släkt skulle få en kvardröjande bördsrätt, vilket förmodligen var i enlighet med Lovisins intentioner. I en rad lagförslag i fortsättningen fanns egendomliga kompromisser beträffande den bördköpta jorden; man försökte knyta an till testamentsstadgan, enligt vilken värdet av bördköpt jord och eventuella förbättringar fick testamenteras, men ej själva jorden.Hur detta skulle fungera i fråga om bördsrätt är oklart, och from 1720 års förordning förklarades uttryckligen att bördköpt jord skulle betraktas som arvejord. Innan mer sammanfattande synpunkter ges på 1600-talets och det tidiga 1700-talets debatt, bör några ord sägas om frågans behandling på 1720 års riksdag och om ett efterspel 1723. Bördsrättsdebatterna 1720 och 1723 Den stora bördsrättsdebatten på riddarhuset 1720 bildar en slående kontrast till de föregående decenniernas behandling av frågan. Då hade saken stötts och blötts i oändlighet, nu avgjordes den omgående, sedan ett förslag att hänskjuta den till lagkommissionen och domstolarna avvisats med stor majoritet. Då hade de sakliga motsättningarnavarit stora, nu rådde enighet omnästan alla punkter i justitiedeputationens förslag. Då hade besvärliga principfrågor drvftats, nu sköts - om man bortser från obligatoriska hänvisningar till Guds och naturens lag - principargument i bakgrunden och praktiska, maktpolitiska eller rent personliga frågor i förgrunden. Debatten inleddes genomett par memorial av Samuel Åkerhielm, som just då var inblandad i processen omMargretelund.^** Helst ville han avskaffa bördsrätten helt; således en radikalareståndpunkt än Lindskiölds trettioår tidigare. Hans huvudargumentering rörde förhållandet mellan »gammal» och ken riktades mot de 30 eller 40 familjer, som för 40—50 år sedan beklädde alla förnäma ämbeten och då hade tillfälle att skaffa sig gods och slog under sig hela socknar och härader - alltså den gamla högadeln från tiden före 1680. Med stöd adel. Kriti- »nv» Bestämmelserna i Förurhetena IVs 196, kritik i Förurhctcria VII s 103-104, 130-131, 21 1. Förarbetena IVs 230, V s 100-101, 145-146, 167. RAP 1720 spr ställen s 197-229. På riddarhuset var sannolikt majoriteten stark för lagändrinj;- en. 190 ledamöter röstade för och 68 mot att justitiedeputationens förslaj; skulle behandlas om|;äende (RAP 1720 s 198). Därefter gick man igenom förslaget paragrafvis, i de flesta fall utan omröstning. Framställningen bygger främst på memorialen i 1720 års riksdagsakter vol 3 (R 2393) RA. Dessa har tidigare utnyttjats av Valentin 19! S s 45-55. Påståendet hos J C Alrnqutst s 1 82 n 2 att materialet ej skulle ha uppmärksammats av forskningen är således felaktigt.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=