66 nen av den dödes kärlek emot sina nästa fränder», medan »ratio legis uti bördsrätt tyckes vara som ovan bemält familjernas konservation, att godset ej därifrån må abalieneras». Lindskiöld vände sig däremot mot detta historiska resonemang. Det kanske var så, höll han med om, att lagen ursprungligen syftade till att konservera famdjerna, men nu borde lagen grundas på »arqvitate», billigheten, och denna fordrade, att godset kom den nuvarande innehavaren (dvs i dessa fall den som bördköpt det eller fått det genom bakarv) och hans släkt till gagn. Bördsrätten borde tillhöra dem. Lindskiöld tycks ha menat, att Lovisins linje skulle leda till att mycket avlägsna bördsrättskrav restes »uti långliga tider», dvs en slags evig bördsrätt, och till mycket långdragna och svårlösta processer. Att däremot identifiera bördemannagruppen med arvingarna skulle stärka en köpares säkerhet. På ett mer principiellt plan strävade Lindskiöld efter en enhetlig uppsättning av rättigheter: »Sedan ett gods är kommet med fullt arv till en familj, bliver det dess famil)s cum omni effectu, så till börd som äganderätt». Bägge meningsmotståndarna var dock överens om, att rättsläget var oklart och Lindskiöld ansåg saken borde hänskjutas till Kungl Maj:ts avgörande.Ett beslut som rörde ämnet kom också i det tidigare nämnda kungliga brevet till Göta hovrätt 1689. Hovrätten hade i likhet med lagkommissionen varit oense, men brevet inskärpte bestämmelserna i jordabalkens sjätte kapitel, dvs att närmaste arvinge var närmast att börda.Brevet kunde tolkas som en seger för Lindskiölds linje. Men när lagkommissionen tog upp ämnet några månader senare, hade Lindskiöld gått över till Lovisin: »Lagen är klar och billig att fäderne bördas av fäderne, och är bäst att därvid bliva, somförre sagt är, varmed conservatio familiarum anses som tillbör, dock andre ej all rätt och väg till jordaköp förtages».^*^ Lindskiölds svängning i principfrågan föranleddes sannolikt av, att han inte betraktade saken ur någon principiell synpunkt. Regeln »fädernes fränder fäderne» ledde till att bördemannagruppen begränsades, vilket bör ha varit väl förenligt med Lindskiölds allmänna inställning till bördsrätten. Ännu viktigare var sannolikt att Lindskiölds linje i bördeskillingsfrågan segrat under mellantiden. Detta medförde en så klar försvagning av bördsrätten, att Lindskiöld ansåg sig ha råd med ett närmande. De följande årens olika jordabalksförslag återspeglade motsättningarna inom kommissionen. 1695 års förslag innehöll en specialbestämmelse om bakärvd jord, som kan ses som uttryck för Lovisins linje. Omen far somärvt sina barns mödernejord (eller omvänt) önskade sälja den, hade »den bördeman makt, jorden att återlösa, utur vilkens börd och ätt hon kommen är, fädernes fränder fäderne, och mödernes fränder möderne». När jordabalksförslaget kom till frågan Förarbetena / s 41-42, 52. Förarbetena / s 43. Sebrneiieman s 1238-39, Förarbetena / s 90.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=