60 Maj;t avvisade nu bägge besvärspunkterna och förklarade i prisfrågan: »Uppå öreslandet av skattejord kan i gemen ingen taxa göras, alldenstund sådana lägenheter äro av olika villkor och beskaffenhet, och eljest i köp och handel vederbörandena hava haft den makten att sig därom förena» och hänvisade vid tvister om börd och inlösen till lagens bestämmelser: Kungl Maj:t vill »ingen betaga det lagen och laga stadgar förmå efter mätismanna ordom, havandes ingen våld att bortgiva mera än han själv äger och förmår en eller annan hemula».’"’ Här hade Kungl Maj:t givit ett auktoritativt utlåtande till förmån för landslagens bestämmelser om värdering. Trots detta kom saken upp till utförlig debatt i den 1686 tillsatta lagkommissionen. Enligt Lindskiöld räckte det med att slå fast bördemannens rätt att lösa in jorden: han skulle ej hava makt »därtill att råda och sätta priset, ty den, som äger sitt med rätta, må ock visserlig sälja som han kan bäst och dyrast, varandes det rätta effectus dominii, vilken utan makt att abalienera somhan bäst kan är ganska ringa, varandes här qvaestio, omdet är rätt, att bördemannen njuter frihet att föreskriva säljaren pris genom mätism/anna/ ordom». Lindskiöld framhöll även, att »man måste mer anse säljaren än köparen» och att det är »nyttigt för publico, att gods äro uti värde, som sker, man gitter dyrast». När sekreterare Mörling invände, att den vill», förnär de säljas som fria prissättningen betydde, att »man med arvejord får göra vad man klarade Lindskiöld, att bördsrätten ej bör »vara så stor, att den må och kan sätta pris på säljarens jord, och synes fuller denna lag förre tider gjord för adelns intresse; men att den ock nu anse även somförre, synes onödigt».Vid ett något senare sammanträde hävdade Lindskiöld, att värdering vid bördslösen »är att förtaga äganden sin frihet till att sälja, varandes bördsrätten således större än arvsrätten». En »rätt grund till dominum ''är/ att få sälja som man gitter dyrast, men tvärtomhaver den andre lagen / =landslagen/ blott ett fundamentumfictitium, som är den adliga familjens konservation, vilket emot själva rättvisan ej gälla bör». Landshövding Lovisin var av samma uppfattning: avsikten med godsköp är visserligen »att konservera familjen, men som nu lättehgen hända kan, att min son ser sig betjänt därmed, att han får sälja sitt gods, så går det tvärtemot min intention, som är att honom det bästa görligt är att förse, om han skall tvingas sälja för mindre till en, än han kan till annan». Michael Törne, handelsborgmästare i Stockholm, var överens: »På det sätt, att enomtillätes sälja somhan gitter dyrast, kommer godset i värde, vilket synes förnämst leda till dess konservation, somsäljer, och således bliver det vid ackvirentens intention, somär att sin familj väl förse, och länder det synnerligen publico till gagn och nytta». Någon klar opposition mot Lindskiölds och Lovisins linje kan knappast urskiljas i lagkommissionens protokoll. Vilken vikt kommissionens ledamöter 37 SticrtiTfiau 5 1944-194'). Någon diskussion om allmogens besvär finns mte i radsprotokollen. Förarbetena / s 49-.S1. Förarbetena / s 85. .^7
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=