59 beredde och föredrog revisionsärenden i rådet, var av annan uppfattning. 1665 utarbetade han tillsammans med två andra jurister ett betånkande över vissa lagfrågor.’’ I detta diskuterades bördeskillingen utförligt. Skäl för och emot landslagens system anfördes. Å ena sidan varken köparen eller säljaren kunna bliva bedragna, utan en proportio eller likmätighet aktas emellan prx’tiumoch rem venditam» när jorden värderas av sex män, och som »lagsens intention är att konservera godsen vid släkten sä mycket som ske kan, sä givs här med dem rikom icke tillfälle med sine penningars instickande att draga godsen utur börden, vilket ock med andre nationers och Guds lag synes överens komma». Å andra sidan föreföll det de tre juristerna »oskäligt, att en icke skulle fä försälja sitt eget gods sä dyrt som han kan, besynnerligen när hans egen commoditet sä fordrar, eller han sitter i stor skuld och kan sig annorledes intet lösa, utan med sine faste gods, sä synes dä intet vara mer än billigt, när han kan fä sä mycket för ett gods somför tu, han dä säljer det ena sä högt som kan han, och konserverar sig vid det andra». För Stiernhöök och hans medarbetare syntes skälen pro negativa -dvs för en lagändring - överväga, men någon klar rekommendation utfärdade de aldrig. Stiernhöök var däremot tydlig i sitt eget arbete om svears och götars forna rätt. Han diskuterade där specialfrägan, till vilket pris en gäldenärs bördemän skulle lösa in ett pantsatt gods. Landslagen föreskrev, att jord vid pantsättning skulle värderas av rätten och återlösas efter samma värdering. Stiernhöök uppgav, att systemet med värdering vid pantsättning nu var helt ur bruk och argumenterade med kraft mot att bördemän skulle ha någon rätt att återlösa efter en värdering, som understeg länesumman. Han menade detta vore en fräckhet frän frändernas sida gentemot borgenären.” Också pä 1682 ärs riksdag aktualiserades frågan om bördeskillingen, men denna gäng väcktes den av bönderna och gällde särskilt skattejorden. I ståndets allmänna besvär önskades »ett visst värde uppä öreslandet av skattejorden uppä det den samma av varjehanda händelser icke mä för bördemännerne allt för högt stegras». Kravet hade en speciell bakgrund: bondeståndet fruktade att skattejorden skulle »komma i deras husbönders händer som räntan därav uppbära uppdragandes i det fallet hellre sin skatterättighets inlösen till Kungl Maj:t och kronan». Indirekt rörde det en konflikt mellan konkurrerande lösningsrätter till skattefrälsehemman: bördemännens eller räntetagarens, den person till vilken kronan avhänt sig skatten. Vid 1660 ärs riksdag hade räntetagarna tillerkänts rätten att lösa in hemman som såldes utombörd. Saken var omstridd under de följande riksdagarna, men 1680 bekräftades räntetagarnas rätt, och allmogens önskemål 1682 kan ses som ett resultat av nederlaget tvä är tidigare.” Kungl '■ Trvckt i At^^iinicr för lugförbättring /6.?.?-/665. Om bördsrätten pä s 219-21. ” Sticrnhöölc {1672) I9HI s 181-182. Oml.mdsl.igcns bestämmelser se ovan n 2. Stiernbdöks uttalande kommer att diskuteras i kapitel 5. - I Olof Bärlings jordabalksförslag upprepades landslagens föreskrifter t)m värdering (1'örarbetena 1666—1686 s 161-162). Cäm Iragans bebandimg vid riksdagarna se Frribx 19/5 s 41—14. lagen klar och ratio legis manifesta, att ar »
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=