58 nödvändiga för det konkreta rättsfallet. Det går att bestämma var några av rådsherrarna stod i prisfrågan. För landslagens föreskrift omvärdering var rikskanslern, Clas Fleming och Herman Wrangel. Speciellt Axel Oxenstierna uttalade sig mycket hårt mot att lägga marknadspriset till grund för bördslösen. Han menade, att omlandslagens föreskrift omvärderingupphävdes »så är bördsrätten intet» och att bördsrätten i sig själv var »ett jus elusorium». Mot landslagens bud var riksdrotsen Per Brahe, riksamiralen Carl Carlsson Gyllenhielm, Johan Skytte och Åke Axelsson (Natt och Dag). Riksdrotsen önskade, att parterna skulle förlikas, så att rådet slapp att fälla något utslag, »som skulle vara många till prejudice». På den ena sidan var nämligen lagens ord (jus), på den andra sidan billigheten (xquitas).’^ Därefter dröjde det ända till 1660, innan bördeskillingsfrågan togs upp igen, denna gång i riddarhuset. Det skedde i en form, som förstärker intrycket, att landslagens bud inte åtlyddes. I 1660 års besvär krävdes nämligen åtgärder för att hindra att för höga köpesummor skrevs in i köpebrev, släkten och hördemännen till skada.’** På 1664 års riddarhus togs saken upp igen och där fördes också en diskussion om värdering kontra marknadspris. Protokollet upplyser dock inte närmare om debatten."*^ Det är först 1668, som man kan få en viss uppfattning om meningsbrytningarna inom adeln. Det året utspann sig en diskussion på riddarhuset — egentligen helt apropå, i själva verket diskuterade man en annan fråga. Lantmarskalken »remonstrerade» hur nyttigt det var för en adelsman att sälja en gård på det dvraste, i stället för tre gårdar efter mätismanna ordom. Han kunde därigenom bättre »bispringa sina tarvor». Mesta delen av tredje klassen var däremot och »ville bliva vid lag och hemskjuta denna importanta quasstion till kungens myndiga år och lagens revision». De ville »inte veta av någon innovation i detta fallet». En rad lagfarna ledamöter instämde i att frågan krävde moget övervägande.Man kan här spåra en motsättning mellan högadel och lågadel, som höll fast vid värdering. Saken var omstridd även utanför riddarhuset. Kc^rt efter seklets mitt komtvå inflytelserika jurister till helt olika slutsatser. Den ene var riksrådet, senare presidenten i Göta hovrätt Clas Rålamb, som i sitt verk »Observationes juris practicze» försvarade bördsrätten i allmänhet och värdering i synnerhet. Lagens syfte skulle förfelas, om man åt främmande fick sälja gods för två eller tre gånger högre pris än de kunde vara värda. En främmande, som antingen överflödade på pengar eller för vilken godset låg välbeläget aktade inte på vad han betalade för det. Om gods inte såldes enligt landslagens föreskrifter hade släkten skäl att klandra och lagligen återkalla köpet.Johan Stiernhöök, som under många år SRP 1642 s 213-20, 528-31. RAP 1660 s 266. Enligt Kungl M.ii:t.s resolution skulle svnd.irna bli tillbörligen str.itt.ide {Stiernman s 1395). RAP 1664 s 112. RAP 1668 s 438. ” RåLiyyib 1674 s 54-56. 1679 .irs uppkiga oförändrad.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=