55 het kompletteras av ett hembudstvång till släkten, dvs säljaren skulle inte bara bjuda upp jorden på tinget utan även erbjuda den direkt till släktingarna." På 1630-talet tog riddarhuset initiativ i frågan. Ett krav på hembud ingick i adelns besvär 1635.'" Den kungliga resolutionen nöjde sig med att hänvisa till lagen, och vid nästa års riksdag begärde riddarhuset en förklaring över jordabalkens bestämmelser, som inte ansågs kunna uttydas på annat sätt än att »bördemannen först hembjudes».'' 1638 kritiserades åter uppbudssystemet. Det ansågs ineffektivt: bördemännen fick ofta inte kunskap om en försäljning förrän hävd redan var påkommen. Vid 1640 års riksdag kom saken ånvo upp. Riddarhuset begärde en ordning i ämnet, och regeringen svarade genom att remittera ärendet till de hovrättsledamöter, somvar församlade vid riksdagen. Regeringen framhöll att uppbudsförfarandet inte nådde alla släktingar och frågan ställdes, om inte arvejord skulle hembjudas, »helst efter en god del av ridderskapets och adelns välfärd så väl somandras därpå hänger». Hovrättsledamöternas svar blev att hembud till nästa fränder — tomsyskonbarn — var förenligt med »lagstiftarens mening och uppsåt»." 1642 var saken åter uppe i rådet. Från flera rådsherrar restes krav på hembud, bl a från Axel Oxenstierna, som förklarade, att om bördsrätten skulle vara en rätt, skulle den inte vara illusorisk utan ha kraft. I regeringens frågor till ridderskåpet samma år föreslogs även, att lagfart på adliga gods inte skulle få beviljas, förrän de var uppbjudna på tre ting och hembjudna till nästa fränder, varmed avsågs släktingar tom syskonbarn. Bevis på hembudet skulle visas upp för domstolen. Ridderskapet fann förslaget mycket högnödigt." Ändå hände ingenting, och med tiden tycks adelns intresse för saken ha svalnat avsevärt. Vid diskussionen om besvärens författande vid 1678 års riksdag föreslogs ett krav på hembud, men det avvisades i riddarhuset med motiveringen, att den »äger och någon rätt har till ett gods, lärer inte försumma att vigilera och efter sitt fråga». Lagarna var till för de vaksamma, inte för de sovande, förklarades det.'^ Också i Karl XI:s lagkommission, tillsatt 1686, kom sättet att kungöra jordhandel upp till diskussion. Hänsyn till sedvana och praktiska synpunkter spelade stor roll för lagkommissionen. Lindskiöld upplyste, att nu »haver länge varit i bruk, att köparen uppbjuder godset», och ansåg att kommissionen ej »måste . . . göra lag somär emot den praxin». Lagens bötesskyldighet för säljare som " HSH 2:1 s LSI. RAP 162 5 s 211. " SRP 1635 s 310, Sticrnrniin s 942, RAP 1636 s 239. " RAP 1638 s 295, 1640 s 34, SRP 1640 s 18, 7 P Ahmjuist 1937 s 77-78. SRP 1642 s 107-108, RAP 1642 s 202-203, 208. RAP 1678 s 352. Olof Bjrling,s |orcl,ib.ilk.stör,sl.ij; trän tiden 1669-1679 innehöll däremot hemhudsskyldi^het för säl|.tren {Förarbetena 1666—1686 s 161). — Enligt ett kungligt hrev till Äho hovrätt 1671 (tryckt i Fröman 1846 hd s 35-36) fordr.tde »v.ir klara lag . . . alls intet . . . hemhud>> utan uppshud p>ä tingen.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=