49 resultatet utgjorde ett irritationsmoment för vasakungarna och blev föremål för åtskilliga räfster/"’ Karl IX:s försök att ändra arvssedvänjorna bland adeln syftade till att skapa ett besuttet stånd och erinrar slående om de förordningar mot hemmansklyvning på skattejorden, som utfärdades vid olika tillfällen under senmedeltiden och början av nyare tid. Statsledningens roll var alltså tämligen entydig — och här bör man se en man som Axel Oxenstierna som en representant för den. Också juristkären tycks i stor utsträckning ha uppträtt som kronans exekutörer av den nya ordningen — hos en jurist som Johan Stiernhöök, med mycket nära kontakter med den högsta statsledningen, är detta tydligt. Adelns reaktion var betydligt mer blandad. Utan tvekan hade den nya politiken ett visst gensvar. I praxis utbildades ett system med tagelotter vid arvsskiften, vilket gynnade sönerna, speciellt äldste sonen, pä döttrarnas och de yngre sönernas bekostnad. Bakomdetta låg en strävan att bevara sä mycket som möjligt av egendomen, och främst dä säterierna, i manslinjen. Men lika klart är det att det måste ha funnits en kvardröjande, bilateral uppfattning bland adeln. Hertig Karls radikala idéer tycks inte ha mötts av någon stor entusiasm, och i flera fall avböjde riddarhuset lagändringar, t ex i fråga omskicket vid arvsskiften 1642 och 1668. När det gäller morgongåvan, som drevs upp av konkurrensen om fördelaktiga giftermål, var adeln klar över att något borde göras. Men här uppstod en spricka mellan hög- och lågadel, där högadeln önskade ha fortsatt möjlighet att demonstrera sitt företräde genom att ge stora morgc)ngävor. Den lägre adeln tycks däremot ha strävat efter att få till stånd förbud mot höga morgongävor och överhuvud mot lyx vid bröllop och begravningar. När det gäller Norrköpingsgodsen var motståndet mot kronans linje tydlig. Trots att inget var föreskrivet om ersättning ät döttrar, dä deras bröder övertog godsen, tycks en sådan sedvanerätt ha utbddats. Däremot var själva storleken av ersättningen ett känsligt ämne pä riddarhuset. Hänsynen till döttrarna bröts mot strävandena att bevara godset i släkten, och adeln förmådde inte enas om något beslut. Adeln krävde också att döttrar och änkor skulle fä sitta kvar i Norrköpingsbeslutsgods under jungfruständet respektive änketiden, vilket var ett krav som gick stick i stäv mot kronans syfte med sådana donationer. Karl XI :s omvälvningar medförde inte något brott med de patrilineära strävandena. Fideikommiss- och tagelottsinstituten godtogs. Däremot förekomdet alldeles tydligt vissa motsatta strömningar i lagkommissionen. De byggde pä kvardröjande bilaterala stämningar, somville skydda döttrar, hustrur och änkor och som ansåg att giftermälsförbindelser var viktiga. Assessor Hassel uttryckte klart den senare punkten i lagkommissionen, när han pä tal omlika arvsrätt son Se WiromJägC7shiöl(J 194‘i. Stiernhöök brukar uppfattas som företrädare för »en självständig svensk lin)e inomrättsvetenskapen» (se t ex Hafström I96S s 131). 1 opposition häremot har Jägerskiöld framhållit Stiernhööks beroende av främmande rätt {^l.igcrskiöld 1974), och undersökningen av Stiernhööks uppfattning i familjerättsliga frågor ger stöd ät Jägerskiölds ståndpunkt. 4
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=