48 Sammanfattning Ofta går framväxten av en feodaladel och patrilineära strävanden hand i hand. Under 1500- och 1600-talen pågick en stark feodaliseringsprocess i Sverige, där Karl IXvar något av en centralfigur. Inflytandet frän särskilt tyska och baltiska förhållanden var starkt, både personellt och idémässigt. Också i fråga om de patrilineära tendenserna var de utländska impulserna påfallande; i debatten nämndes ofta främmande länder somföredömen. Men denna idéimport från utlandet kan ändå knappast utgöra en tillfredsställande förklaring till utvecklingen. Redan för flera hundra år sedan hade en liknande omvandling ägt rumbland aristokratin i delar av Västeuropa. Vad var det somgjorde att idéerna nu anammades i Sverige? Vilka krafter låg bakom utvecklingen? En allmän svårighet när det gäller att besvara frågor av detta slag är att källmaterialet sällan ger möjlighet att klart urskilja olika aktörer. Råds- och riddarhusprotokollen anger ofta inte vemsomväcker ett förslag eller vilka somdebatterar, för att bara ta ett exempel på problemen. En annan svårighet är att den svenska adelns inre historia är alltför okänd; de skiktningar, spänningar och konflikter som måste ha förekommit i den är alltför outforskade, för att det skall vara möjligt att ge tillfredsställande svar. Vi nödgas resonera med grova begrepp som krona, högadel och lågadel. Några preliminära slutsatser bör ändå kunna dras. Klart är att kronan var en stark tillskyndare av utvecklingen. Det låg i statsledningens intresse att adeln var någorlunda välmående, att den förmådde uppfostra sina söner till goda statstjänare och att dess gods kunde prestera rusttjänst. Jakob Teitt, som Gustav Vasa sände till Finland vid mitten av 1550-talet och somdär utifrån patrilineära synpunkter kritiserade finska adelsmäns medeltida namnskick, kan ses som en typisk företrädare för den nya generationen av kungatjänare - utbildad vid universitet i Tyskland, handgången man först åt Gustav Vasa, sedan åt Erik XIV, som placerade honom i sin »höga nämnd», dvs den kungliga domstolen.I Karl IX:s lagförslag är strävandena att omforma adeln till en användbar ämbetsmannagrupp tydliga. Som villkor för frälse ställs där inte bara att adelsmannen fullgör sin rusttjänst, utan också att han uppfostrar sina barn så »att de i kronans tjänst kunna nyttiga vara» och lär dem »antingen bokliga konster» eller gör dem dugliga till »hovtjänst». Det var inga små krav somställdes på adelsmännen: de borde kunna skriva och läsa svenska, finska, latin och tyska. Även om förslaget aldrig blev lag, visar det gott vilka ambitioner kungamakten hade och vilka krav ett genomförande hade ställt på adelns ekonomi.^'* Ursprungligen hade tillträdet till ståndet varit fritt, men under medeltiden och 1500-talet mäktade många frälsemän ej med rusttjänstbördan, och den »knapadel», det mellanting mellan bönder och frälsemän som blev OmTeitt se Anneli 1954. HSH 2:1 s 46, dessutom fullgjord rusttjänst s 36—tO.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=